Jösses, jag tror jag smäller av! De senaste två veckorna har jag fått femtioelvatusen nya gråa hår, tack älskade tokfia för en helt ny hårfärg. Nu slipper jag gå till frisören för att göra slingor!
Det är inte alltid tålamodet finns där men 9/10 iallafall och det är en bra siffra för mig som alltid haft dåligt tålamod haha.
Häromdagen när vi besökte stan fick fröken Dufvall utbrott mitt i affären. Hon gapade som en stucken gris, gjorde allt hon inte fick, lyssnade inte, ja allt och lite till! Tillslut fick jag nog, hon fick sitta på en pall i affären och gapa tills hon fått nog. Hon skulle absolut inte be om ursäkt för sitt beteende och inte heller lyssna på mig. Vi satt där tillsammans, flera gånger försökte jag förklara att såhär gör man inte, men det gick in i det ena örat och ut i det andra. Vi hade en lång diskussion, jag pratade och Nellie gapade ;) Ingen av oss fick gå från platsen innan vi blivit vänner igen!
Efter många om och men för att få en ursäkt, kände jag att mitt tålamod började svikta. Hade jag suttit där 10 min till hade jag blivit galen… Samlade sista orken och gjorde ett sista försök, denna gången föreslog jag att vi skulle säga förlåt samtidigt till varandra och kolla varandra i ögonen (väldigt viktig del för mig) men icke, kolla i ögonen är nog det svåraste just nu när man gjort något fel! Så jag fick smita förbi det och vi kramades och sa förlåt samtidigt, hur smidigt som helst.
Men vi är ännu inte klara! Vi får inte missa den viktigaste delen i allt, att kolla varandra i ögonen och säga förlåt. Vi hade ju redan sagt förlåt men jag ville ändå ha den där ögonkontakten som jag tycker är så viktig! Munnen kan säga förlåt utan att mena det men det kan inte ett par ögon!
Vi tittande varandra i ögonen och lovande varandra att lyssna och vara snälla mot varandra. När vi ändå hade kommit såhär långt flikade jag in att det blir roligare om vi slipper bli arga på varandra, en glad Nellie = en glad mamma!
Likaväl som jag lär Nellie något nytt, lär även hon mig massa nya saker. Det är inte alltid lätt att tänka fem steg före i alla dessa trotsiga situationer men jag försöker verkligen andas ut ett par gånger innan jag tar tag i dessa utbrott!
Något jag alltid sagt är att mina barn ska kunna säga tack och förlåt! Det är min plikt att lära dom dessa svåra med ack så viktiga ord. Just nu kanske det är svårt men en dag kommer dom tacka mig :)
Nu hoppas jag att denna gången av trots snart är över ;)
Hej!
Så kul att se bilder och se vem de är lika.
Kika gärna in på min blogg
https://tretrollungar.wordpress.com
Bara 9 dagar kvar tills jag, min man och våra tre små döttrar flyttar till USA
Kram
Jag håller helt med dig att drt är viktigt att kunna tacka och säga förlåt. En sak som jag lärde mig då jag nämnde för någon att min dotter har svårt att säga förlåt (är dock bara 2 år, men vi lär henne att man ska säga förlåt) är att då de inte får fram ordet förlåt just i det läget så kan man som förälder säga det åt barnet. Typ ”förlåt för att X gjorde såhär och såhär”. Man går ner på knä i barnets nivå och gör det. Det har hjälpt oss mkt .