Att vara och bli mamma

jag är så less på att höra vad papporna behöver. Att få höra kommentarer i stil med att papporna behöver egentid, dom behöver få komma ut och göra annat, dom behöver få sova, det är jobbigt för dom, dom behöver göra något roligt.. Ja det kanske dom gör men vad behöver inte mammorna då? Har vi kanske tvingat papporna till att skaffa barn och därmed behöver dom komma bort lite extra?

Jag älskar mina barn mer än allt och vill inget hellre än att spendera dagarna med dom. Men att knappt ens kunna duscha i lugn och ro tär på mitt psyke. Att stå i duschen och snabbt tvätta håret, skita i att raka benen och inte hinna reflektera över om det är med schampot man smörjde in kroppen med eller om man faktiskt tog tvålen, inte ens hinna ta balsam bara för att någon står utanför och frågar om man är klar snart för det ena barnet behöver en ny blöja och den andra KANSKE är hungrig, det gör mig galen. Att det då kommer en person och säger att papporna behöver få göra lite roliga saker, det är som ett slag i ansiktet på den som redan har ont. Dom är i regel på jobbet 8 timmar om dagen, kommer hem och umgås med barnen 3-4 timmar beroende på när dom lägger sig, får oftast lagad mat och rena kläder. På jobbet brukar man kunna få dricka sitt kaffe medan det är varmt, äta sin matlåda när man sitter ner även den oftast varm, gå på toa med stängd dörr utan att någon hänger i benet samtidigt och man får faktiskt prata med folk om vuxensaker utan en pipig barnvänlig röst..

Men vad är väl detta om man jämför med kallt kaffe sådär två timmar efter det bryggdes, kall mat(i bästa fall en nybredd macka), ett snabbt toabesök innan man blir paniknödig och överväger att kissa medan man ammar, nerspydda mjukiskläder 7 dagar i veckan 24 timmar om dygnet..det är kankse kul? Vad vet jag.

Men för all del alla pappor, gå iväg och gör något kul när ni kommer hem, ni behöver det. Eller lägg er en stund och sov, ni ser lite trötta ut. Just idag ser jag inte så trött ut, fick dra på lite concealer för pojken började gråta när han såg mig…

Jag är inte alls bitter. Jag vill verkligen att min man ska ut och göra saker. Men att lägga betoning på att det är så viktigt för mannen gör mig skitförbannad. Det är minst lika viktigt för mamman, men vi förväntas liksom att sätta vårt liv på paus, leva i hemmet i 6 månader och göra saker på nattetid när resten av samhället sover. Jag har inte hört en enda person säga att det är viktigt att mannen kommer hem efter jobbet och skickar ut mamman på en promenad, för HON behöver få komma ut och vila huvudet 30 min varje dag innan mannen pyser iväg och gör något roligt.

Snart ska jag göra något jag längtar efter varje morgon, få säga att jag ska göra nr 2 på toa så jag kan sitta där extra länge utan att någon frågar vad jag gör. Att jag inte gör det behöver ju ingen få veta;)