Nu kommer paniken, den som alltid kom förra gången. Så fort vi skulle till Mvc och lyssna på hjärtljuden var jag livrädd, rädd för att dom inte skulle höra något. Det slog aldrig fel, kvällen innan kommer paniken som med ett brev på posten.
Nu känner jag så igen. Tänk om det är något fel med vårt pyre? Tänk om dom inte hör något? Vad ska jag göra? Man tar liksom föregivet att det är bra. Fredrik fick alltid lugna mig förra gången och fanns alltid vid min sida, han missade inte ett Mvc besök, förutom det man var tvungen att komma själv. Jag är evigt tacksam för allt han gör, och jag beundrar han för det lugnet han har och lyckas föra över på mig. Vi är totala motsatser, jag är mer yrvädret som ska vara överallt och ingenstans. Han är mer spännbandet som håller fast mig nere på jorden. Får hålla han nära imorgon. Han kommer garanterat fråga om en stund vad som är fel, han ser direkt att det är något. Och jag vill inte dölja min oro för han, det handlar ändå om vårt barn. Är det naturligt att känna såhär inför varje UL/hjärtkontroll?
Minns att förra gången så sa tom min barnmorska att om oron fortsatte skulle jag prata med någon. Men vad mer kan jag säga? Jag är rädd för att mitt barn ska dö, det är min stora skräck. Är det konstigt?
Nu ska jag äta mina oliver jag köpte på jobbet idag, började äta det under förra graviditeten. Gillade inte oliver innan, nu är det vrålgott. Men det ska vara riktiga marinerade inte sånna billiga på burk, ush..:)
Ridderheims queen oliver är ett hett tips:)
Grattis vad kul med ett barn till:-)
Tack så hemskt mycket:)