Minnen som gör så ont

Herregud vad jag är trött just nu! Typ helt matt känns det som. Jag orkade inte ens blogga nåt riktigt blogginlägg igår. Men jag städade i alla fall ett rum hemma och gick på ett bodypump-pass med Antonia Det är konstigt hur man plötsligt kan bli sådär trött och inte orka något. Jag har nog en tendens att köra på lite för hårt med mig själv. Jag kör på även fast det knappt går mer ibland. Typ som när jag fick mitt missfall. Jag körde på, jobbade trots att det gjorde fruktansvärt ont och trots att jag grät på jobbet. I efterhand så vet jag att det inte var rätt att jobba under missfallet, men jag vet också att jag inte hade något val. Jair hade inte börjat jobba och hade ingen inkomst, det hade aldrig gått ihop ekonomiskt om jag hade varit sjukskriven i september. Det positiva med att jag jobbade mig igenom missfallet är att jag tvingades att tänka på annat och inte deppa ner mig. Jag tror att jag hade haft svårare att komma tillbaka till jobbet om jag hade varit 100% sjukskriven. Men samtidigt så har det hela kostat mig väldigt mycket psykiskt och jag har fortfarande inte återhämtat mig helt från det som har hänt.

Idag fick via nya lokaler på jobbet. Nya fräscha lokaler där det inte finns något minne om det som har hänt. Det känns jätteskönt! Redan första dagen på mitt jobb fick jag ju blindtarmsinflammation och missfall av tvilling nummer 1, två veckor senare fick jag missfall av tvilling nummer 2. På nåt sätt känns det som att jag minns detta varje gång jag går i dom lokalerna. Nu när vi har fått nya lokaler så kan jag lämna det bakom mig och skapa nya minnen. Det känns bra

Bild av Antonia Halvardsson

Tur att jag har min lille Lucas. Det går inte låta bli att bli glad när han är med