På Smällen!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva just nu. Inget känns passande så då skriver jag väl om inget då… Jag sitter på bussen på väg till Sahlgrenska. Just nu känns det inte alls så känsloladdat. Just nu känns det ungefär som jag är världsvan och på väg till ett helt vanligt jobbmöte… Eller nåt sånt. Halva dagen igår var väldigt känslosam. Jag var mest ledsen och morse tändes min stubin och jag exploderade som en ilsken bomb. Hormonerna är i kaos och humöret går verkligen upp och ner hela tiden. Hemma blir vi osams på mornarna. Jairs morgonhumör är inte det bästa och jag blir skitstressad och då tänder jag till. Vi bråkar aldrig annars inte ens nu, det är bara på morgonen som vi blir ovänner. Känns typ dumt att säga det men jag är glad att Jair börjar jobba imorgon och att han går hemifrån innan jag har gått upp 🙂 då löser sig våra problem automatiskt. Just nu borde vi ju vara där för varandra, inte vara ovänner! Men Jair är där för mig, fast mest på kvällen när jag kommer hem från jobbet. Det är nog jag som inte är där så mycket för honom. Men jag måste försöka vara stark för mig själv nu och gå igenom det här innan jag kan vara ett stöd för någon annan. Det är ju i min kropp allt händer. Det är i min kropp som det ligger ett dött foster och det är i min kropp som hormonerna löper amok. Jag har nog med mig själv just nu.