På Smällen!

Nu känner jag mig inte alls lika trygg här hemma hos Jairs mormor. Området hon bor i är ungefär lika stort som favelan Jairs mamma och pappa bor i, men där bygger man på höjden och det finns inga vägar bara trånga gränder. Här finns det gott om plats och husen här har både trädgårdar och dom flesta är bara en våning. Jag tyckte området här verkade jättefint och att det var bra för barn fram tills igårkväll. Klockan var inte mycket, vad kan den varit, kanske 7 eller nåt. Lucas hade somnat och det var mörkt. Jag och Jair satt utanför på trottarkanten och pratade och alla andra var inne på gården. Plötsligt hörde vi pang pang pang pang, fyra skott och alla sprang. Jag trodde först att det var påsksmällare som folk fyrar av här titt som tätt, men när alla sprang så förstod jag att det inte var det.

Vi satt precis utanför grinden till vår gård och alla sprang in i huset och stängde alla fönster och dörrar. Även om det inte var nån som sköt mot oss så kan man ju hamna i skottlinjen. Brasilianare säger att det är bala perdida som betyder en pistolkula som åker fel, en pistolkula har ju ingen adress.

Det var en vit bil som körde förbi en snabbmatshak precis här runt hörnet, vevade ner rutan och avfyrade fyra skott mot killen som var i snabbmatshaket. Alla skotten träffade väggen. Jag tyckte att det här var VÄLDIGT otäckt, inte minst eftersom vi har suttit nästan där 3 dagar i rad med Lucas. Hade det varit igår så hade jag sett det hela!

Killen dom sköt mot är inblandad i nåt gängbråk så vi var ju inte hotade, men som sagt, om vi hade suttit där kanske det hade hänt nåt. Vi bestämde hur som helst att vi ska åka hem idag. Det är ingen här som riktigt förstår hur jag känner. För dom är det vardagsmat, dom bor ju här och är vana vid skottlossning lite då och då… Och idag skäms jag nästan lite för i stundens hetta packade jag våra väskor för jag ville inte stanna en minut till. Jag känner mig dum, men samtidigt så förstår jag mig själv…