Idag läste jag en kolumn på Aftonbladet som handlade om att Läckbergs sommarprat. Hon som skrev kolumnen var inne på att så som Läckberg pratade, så va de minsann inte för alla så det var ju rent skitsnack, i princip. Fast nej. Jag vet så många som har haft samma hets som Camilla, och som fortfarande har denna hetsen.
Jag själv har de senaste tre åren hatat min kropp. På riktigt. Jonas får knappt se mig utan kläder, jag mår dåligt av att vara på stranden med barnen men för deras skull gör jag det. Jag får ångest över att äta mycket skräpmat eller att det blir mycket slarv i kosten.
Innan jag blev gravid med Gabriel åt jag lchf. Jag gick ner 25 kg typ och var nöjd med min kropp. Jag kände mig fin och fräsch, kunde köpa kläder i nästan vilken butik som helst, älskade hur kvinnlig jag kände mig. Det var främst för att jag helt plötsligt kunde ha kläder som inte var mjukisbyxor och tjocktröja. Jag köpte snyggbyxor, kjolar, skjortor och annat snyggt. Helt plötsligt var det ännu roligare med smink och att fixa liksom.
Idag ser jag ut så här. Bilden är suddig för det är en bild från 10/6 som jag klippt bort allt annat folk på.
Med Gabriel fick jag sådan foglossning att jag knappt kunde röra mig. Jag ökade extremt. Dom 25kg jag gick ner innan, dom gick jag upp, plus mer. Efter förlossningen gick jag ner ungefär 10kg men ökade dom igen efter drygt fyra månader, trots att vi tog promenader och planerade matintag osv.
Blev gravid igen. Gick inte upp så mycket men har aldrig vägt så mycket heller. Än en gång gick jag ner några kilon innan jag gick upp dom igen. Nu hade jag ändrat min kost till diabeteskost men det hjälpte inte heller.
Jag började träna, styrka och kondition. Plus promenader. Mellan september och juni har jag i snitt kört tre pass i veckan – pump på måndagar, pump på torsdagar, strength på söndagar. Ibland blev det tabata istället för pump men åtminstone tre pass i veckan. Vissa veckor har det blivit fyra pass. Utöver detta har det oftast varit cykel till gymmet och promenader med barnen. Vad händer? Ingenting. Jag har gråtit floder över detta. Trots allt arbete går jag inte ner i vikt. Jag äter hälsosamt, håller mig borta från alltför mycket godis/chips/fika. Visst äter jag det, men det är inte ofta. Och inte sådana mängder så att jag inte ska minska.
Jag hetsar mig själv för att jag inte går ner i vikt, trycker ner mig och hatar min kropp för att vi inte kommer i fas med varandra. Det är hemskt att må så här. Man kämpar och kämpar men ändå händer ingenting.
Många har svårt med vikten, både att de väger för mycket men det kan också vara åt andra hållet – vad du än gör så går man inte upp i vikt. Vi är många som håller med Läckberg, som hyllar henne som visade upp den kampen vi har med oss själva. Och vissa känner inte alls igen sig. Men förhoppningsvis börjar kanske några förstå den kampen som finns inom så många människor.
Jag vill gå ner i vikt, men jag kan inte. Jag vill inte operera mig, jag tror inte det är en hållbar lösning, men snart har jag inga val kvar. Jag ger snart upp med att lägga så mycket tid som jag gör på träningen g och förberedelser med mat. Någon gång vill man ju att det hjälper liksom.
Är du nöjd med din kropp?
