Alltså jag börjar få panik. Jag har fortfarande inte fått mitt antagningsbesked. Man ska få det under v26-27 så okej, det är bara dag 3 av 10. Men två av mina bekanta har meddelat på sociala medier att de kommit in på sina utbildningar. Det gör att jag känner att hoppet är ute. Jag borde fått mitt antagningsbesked jag också nu.
Redan i fredags började jag bli nervös. Att välja att studera är stort. man ger sig ut i något nytt och man har ingen kontroll. Men jag pr verkligen redo för det här. Det ör verkligen något jag vill. Jag har funderat länge på om jag ska plugga. Har jag orken, kommer jag fatta? Alla sådana tankar. Men jag sökte, jag gjorde provet och nu väntar jag.
Men den här väntan är verkligen pressande. För varje timme som går och jag inte får mailet, ser jag mer och mer hur mina chanser minskar. Och hur blir våra liv då?
För det handlar inte bara om att jag vill studera. Det bästa för vår familj är om jag faktiskt gör de. Så hör ligger det till:
Jonas jobbar 2skift och pendlar ca 3 mil enkel resa. Jag har en anställning ständig förmiddag och pendlar lika långt. Det första strulet är att förskolan öppnar kl 6, vi då också, men som sagt 3 mil bort. Det andra strulet är att Lucas kommer aldrig ta sig upp ur sängen, äta och ta mediciner samt ta sig till skolan själv, vilket han måste när vi båda jobbar förmiddag. När Jonas jobbar eftermiddag får han lämna barnen strax innan han åker till jobbet. Det betyder att barnen ska äta lunch hemma, men sen vara vakna tills de kommer till förskolan. Visst det blir ju förskolans problem att få dom att somna. Knappt två timmar senare kommer jag och hämtar, så om de lyckats få dom att sova, måste vi väcka dom och sen har jag strulet inför kvällen sen.
Om jag istället går i skolan, ja då blir det inte så tidig morgon. Beroende på hur mina skolveckorna ser ut, ja då kanske strulet på eftermiddagen löser sig.
Visst det är bara en fördel med att jag ska studera, men den är stor. Om man ser till familjen förstås. För om jag inte studerar, ja då har jag snart inget jobb att gå till. Jag kan inte börja 2,5 timme in i skiftet när vi är beroende av att alla är på plats. Jag jobbar i produktionen, inte kontoret. Jag kan inte jobba hemifrån eller något. Jag måste vara på plats.
Så även om det bara är en enda stor fördel med mina studier, så är den viktig. Självklart finns det många fler fördelar – utbildning och få högre lön, ett schema som gör att jag träffar barnen mer, en sysselsättning jag ser fram emot, det gör jag faktiskt inte med mitt jobb. Det är tråkigt men måste göras är min inställning för stunden.
Har ni höstens planer utstakade eller sitter ni som jag och väntar på besked?
