Idag blir Mikael 11 månader. Helt sjukt att min mini är så stor. Man har ju ingen favorit bland sina barn, men Mikael klappar mitt hjärta lite extra för ändå. Det kommer komma ett inlägg om varför på söndag eller måndag, men det handlar om att han är för tidigt född och tiden innan han kom.
Men idag är han 11 månader, min lille fis. Jag tror inte jag har några gråa strån än, men om det är något av mina barn som kommer ge mig det, ja då är det Mikael! Han räds inte något. Där Gabriel var lugn och försiktig, där dundrar Mikael fram. Gabriel var knappt i närheten av trappen förrän han var 14 månader (tror jag, är inte helt säker), Mikael var på den redan för någon månad sen. Gabriel har aldrig velat gå ut på altanen utan vår hjälp, Mikael försöker krypa ut hela tiden. Gabriel lekar lugnt och fint i badkaret, häller vatten mellan olika leksaker, Mikael dundrar fram som en galning fram och tillbaka. Det är fullt ös helt enkelt.
Denna kille växer så det knakar. I helgen behöver jag plocka bort alla kläder i storlek 74. Han har kunnat ha dom länge, men nu är det dags. Allt vi ställer fram äter han. Just nu äter han och jag en hel del passionsfrukt, så gott! Det är så skönt att han äter, jag vet många som kämpar med sina barn redan från början. Men än så länge funkar det riktigt bra.
Vinka och klappa händerna kan Mikael också göra. Men bara när han vill. Det har inte kommit till hans vetskap varför man gör det här. Vi behöver träna på att gå, jag måste verkligen ta tag i det. Och att prata. Vi har varit slarviga det sista, det är så mycket som har hänt så det har gått ut över barnen känns det som. Hatar när jag blir så påverkad av allting annat. Men idag känns det som min energi kom tillbaka litegrann så förhoppningsvis orkar jag med mer nu.
Men en bildkavalkad på Mikael blir det idag.
