Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det Lucas födelsedag! I 12 år har jag fått förmånen att vara Lucas mamma och jag ångrar inte en sekund när jag bestämde att han skulle få komma till världen. Eller ja det var aldrig någon tvekan, jag är emot abort. Lucas var dessutom planerad så det fanns ju inget att snacka om, att hans pappa ångrade sig när jag väl var gravid, ja det är en annan sak. Men som sagt, vi hade bestämt, jag var emot abort på det sättet och här sitter jag nu – mamma i 12 år.
Lucas är killen som ger mig gråa hår, som får mig att skratta och gråta. Killen som gjorde att mitt liv fick en mening. Visst är jag arg på honom många gånger, men jag älskar honom innerst inne.
Han fick ett paket på sängen. Egentligen har han redan fått sitt paket för året, han fick nämligen ett Xbox series S av oss i februari. Vi köpte konsolen då eftersom det var en specialare med olika skins till spel som Lucas spelar, men också för att den skulle stiga i pris. Visst hade vi kunnat hålla på den till idag, men eftersom spelen Lucas spelar är för kraftfulla för Xbox one S, ja då fick vi uppgradera lite tidigare. Men ett paket fick han och det var en morgonrock.
Han är osäker på om han vill ha en, men jag tänker att när han fått använda den så som man ska, ja då kommer han förstå tjusningen med de. Han är ju tveksam till allt nytt denna grabb så man får putta på lite för att han ska testa lite nytt. Och att testa att ha en morgonrock är ju inget farligt, så som maten för honom. Den är ju dödande om han inte har ätit det innan…
När han kom hem från skolan blir det lite fika. Mormor kom hit med en present också som hon köpte till kalaset i lördags. Hon och morfar var också med på Xboxkonsolen så han får inte så många paket detta år. Men ett litet paket och så blev det fika. Sen har vi ju som regel att den som fyller år bestämmer maten, och Lucas har valt McDonald’s. Eftersom Jonas åkt till jobbet, ja då ställde mormor upp och hämtade maten åt oss istället.
Med andra ord en lugn födelsedag. Men det är sjukt att han redan är 12 år. Det känns så overkligt. Idag på morgonen tittade jag på mina minnen från Facebook. Det är bilder från BB på honom och mig. Det känns verkligen som igår. När vi åkte till förlossningen och sen gick till BB när Gabriel föddes, då fick jag flashbacks till när Lucas föddes. På Lucas förlossning var mormor, moster Ida samt lilla Nova med (Ida ammade fortfarande henne så det var därför). Jag var ju ensam med Lucas redan då. Men de var ett kanonfint stöd för mig och allt gick suveränt. Efter det så har det blivit att det finns ett osynligt band mellan mormor och Lucas. Ja Ida också såklart, men bandet mellan Lucas och mormor har ju växt enormt med tanke på att mormor och morfar hade Lucas mycket när han var bebis, ja och nu med. Men jag fick ju börja jobba direkt när han fyllde 1 år, och för att slippa byta förskola flera gånger under sommaren, valde vi att han fick vara hos mormor och morfar medan jag jobbade och sen var han hemma när jag var ledig. Det var ett pusslande men vi fick det att gå ihop. Men all tid med mormor och morfar har gjort att deras band vuxit extra starkt.
Hur som helst, kvällen avslutades med att vi spelade lite tillsammans. Så min nybakta 12åring är nog nöjd med dagen ändå, trots att det varken var kalas eller massor av paket. Grejen är ju den att han har en tendens att inte vara med på kalasen ändå. Han sitter på sitt rum och har tråkigt eftersom ingen vill göra något med honom. Nova vill bara leka med Gabriel, och när brorsans barn och bonusbarn är med så blir det väldigt vilt på kalasen, inget fel med det, men det blir helt enkelt för mycket för Lucas. Han vet inte vad han ska göra, och oftast mår han bara dåligt. Efteråt är han oftast ledsen och ångrar att han inte var med mer på kalaset. Men så är det med diagnoser och när alla vill olika.
Men jag tror han tyckte dagen blev bra trots allt. Jag hoppas det.
