Idag har jag retats lite med Lucas. Men han har gett igen med samma mynt sen så det var ändå okej.
Jag började redan på morgonen. Sista frukosten som 11åring. Han såg faktiskt lite tårögd ut. Sen fortsatte vi med att nu när han blir 12 så får han sköta frukosten själv (han fixar inte det så vi retades verkligen bara). Sen gick han iväg till skolan för sista gången som 11åring.
När han kom hem så började han nu har jag gått i skolan för sista gången som 11åring. Skitnöjd var han. Vid middagen sen blev det lite jobbigare. Han åt två pannkakor och det fanns en liten pannkaka kvar. Så jag sa kom igen nu, har du verkligen ätit din sista pannkaka som 11åring? Då blev han nästan ledsen igen. Det var jobbigare för honom att skoja om pannkakan.
Nu ikväll sitter vi och spelar tillsammans. Mamma, eftersom det är sista kvällen för mig som 11åring, då kan du spela med mig. Ja vad ska jag göra? Eftersom jag gått och sagt själv att det är sista dagen hela dagen, ja då måste jag ju hålla med honom när han ger igen, eller hur? Så nu spelar vi Fall Guys för sista gången för honom som 11åring. Nackdelen med att spela med Lucas är att han aldrig är tyst. Jag menar verkligen aldrig. Han pratar hela tiden. Kommenterar precis allting hela tiden. Om det är för att han känner sig ensam eller om han gör det för att han ser alla youtubers sitta och prata hela tiden. Det gör ju att jag orkar knappt spela med honom i 15 minuter, sen är jag helt slut. Huvudet värker av hans pratande. Ta nu, vi spelar nämligen exakt just nu, han kommenterar allt – vilken bana det blir, vad alla andra gör, hur han kom i mål, att han kom etta, nästa bana, sen hur han tänkte när han gjorde som han gjorde och så vidare. Sen när vi åkt ut eller väntar på nästa bana, då diskuterar han allt runt omkring. Seasonpass, nästa säsong, olika banor vi inte spelat. Allt. Jag fattar inte ens hälften. Jag har ju inte spelat alla banor så jag vet ju inte alltid vad han pratar om. Jag känner ju hur min irritation växer för jag vet inte vad jag ska göra.
Kanske allt prat är en ventilation för att få ur sig allting, för att sålla bort det som hänt. Eller så är det för att han känner sig ensam. Jag vet inte men jag får på riktigt panik. Han behöver liksom inte ens prata, så länge han får göra ljud så är han nöjd. Jag exploderar nästan för att jag är så trött i huvudet. Det tar så fruktansvärt mycket energi från mig. Sen förstår jag Lucas också. Han har inte pratat med någon sen han kom hem från skolan typ.
Men imorgon har jag en 12åring i huset. Helt sjukt att jag varit mamma i 12 år. Han ger mig gråa hår, han ger mig raseriutbrott och han får mig att gråta. Men Lucas är min lilla kille, han som är min förstfödde, min lille galning. Livet vore inte lika roligt utan honom.
