Ni som känner mig, vet att jag älskar att fylla år. Jag räknar oftast ner under hela april, planerar vårt kalas (Lucas fyller ju om tre dagar) och har ett stort leende på läpparna i princip hela dagen. Så blev det inte i år. Allt kaos har legat som en blöt filt över mig och jag har verkligen bara velat strunta i att jag ens fyller år.
Dagen började i alla fall med att jag fick ett grattis från Jonas. Vid frukostbordet kom han med en present. Det är alltid lika spännande att se hur paketet ser ut, Jonas hatar nämligen att slå in just paket. Så i år blev det en kartong skickad från amazon. Jag undrade verkligen vad han hittat på denna gång och blev både tacksam och ledsen över presenten. Mest tacksam. En radio. Låter kanske helt knasigt att man önskar sig en radio men jag vill ha den som sällskap. Jag spenderar så mycket tid i köket och vill inte ha på tv:n i det andra rummet. Jag vill kunna lyssna på lokala nyheter, eller på tramsprogram när jag står i köket och fixar. Så en radio fick jag och jag blev verkligen jätteglad. Samtidigt så kom nästan tårarna. Jag förklarar i ett annat inlägg. Men jag är absolut tacksam.
Jag fortsatte dagen med att dra till gymmet. På lördagsmixen var det dags för tabata med Jenny. Jag gillade verkligen hennes pass i tisdags så tänkte att det kunde vara kul idag med. Men jag hade inte riktigt känslan för det. Jag hade inte energin och orken på plats. Inte så konstigt, dåligt med sömn, mycket tårar de senaste dagarna och sådär. Då är man inte på topp. Dessutom var det lite övningar jag inte kunde göra, då går mitt humör ner ännu mer. Men jag körde passet och var trots allt nöjd efteråt. Pigg i kroppen om inte annat.
Väl hemma ringde Emelie och grattade mig. Alltid trevligt att bli grattad över telefon. Men jag kunde inte känna glädjen fullt ut ändå eftersom hon fick veta att kalaset var inställt. Hon undrade såklart varför och jag svarade bara att jag inte ville prata om det. Började nästan gråta igen. Så löjlig jag är!
Sen var det meningen att jag skulle ta en promenad med min kusin efter lunch. Vi har inte setts på snart ett år, närmare bestämt sen 7 juni förra året typ. Men eftersom hon inte kunde gå före kl 13 så blev det kaos hemma. Jag är ju så trög så jag absolut ska ha med båda barnen, men det är för att jag vill få ut dom i det härliga vädret. Så när vi väl skulle lägga Mikael för att sova i vagnen, hade det gått för långt och han var så övertrött så jag fick inte på honom kläderna. Jag flippar, för jag är redan på urdåligt humör, och ställer in allting. Jag blir så arg och trött på mig själv när jag hela tiden ska ändra på mina/våra rutiner för att jag ska få träffa folk. Nu skiter jag i att ändra mig. Jag orkar inte mer. Det finns ingen mening med att jag ska försöka, när det ändå aldrig går. Jag känner så här just nu, ge det en vecka så är jag tillbaka typ. Men det är så mycket så jag är så lätt att knäcka just nu.
Så barnen sov och jag la mig i sängen, det fanns liksom ingen mening att vara uppe. Jag mådde verkligen skit. Såg inget ljus över min dag liksom. Jag slumrade nog till lite när jag låg i sängen. Grät en skvätt över att jag är en så besvärlig människa. All heder till Jonas som står ut med mig! Till slut gick jag upp men jag hade verkligen ingen lust. Vi beställde pizza till middag. Började nästan böla över det också. Det var ju inte det vi skulle äta för det skulle ju varit kalas. Och alla i familjen fick något gott förutom Lucas eftersom han inte äter pizza eller något från pizzerian. Men som sagt, jag orkar inte bry mig.
Efter middagen blev det till slut att vi kom iväg på en cykeltur i alla fall. Barnen fick denna gång åka bakom mig. Det blev maxi för lite godisinköp och ikväll har vi kollat på film med Lucas. Så inget firande – ingen tårta, inga fler presenter, ingenting. En skitdag med så mycket känslor och ingenting som stämmer.
Vilken skitvecka detta har varit rent ut sagt, finns inget att glädjas över.
