Hanna och hennes grabbar

Idag var jag och hämtade Lucas. Allt var som vanligt i bilen – vi pratade om vad de gjort under helgen och vad som kommer under veckan. Vi hinner sen knappt hem förrän hans humör ändras.

Han börjar med att gnälla för att jag inte bär resväskan, en väska som är fylld med gosedjur. Vi snackar alltså inte tegelstenar. Men han orkar inte bära den själv. Så han gnäller och suckar för att han inte får hjälp. Saken är den att han kan bära den, men han vill inte. Lucas är fruktansvärt lat och bekväm av sig. Men han säger att han är trög. Så utav oss får han ett svar som han alltid får – om du inte orkar bära väskan så är det bra att du tränar. Att vara så svag som du är, ja det är inte nyttigt.

Jag gissar att hans pappa bär väskan åt honom där ute. Lucas behöver inte lyfta ett finger rent ut sagt. Sen får vi igen det här hemma för då förväntar han sig samma behandling här. Men icke. Vi är stenhårda. Det låter kanske känslokallt men om vi ger Lucas så lite som lillfingernageln, ja då äter han upp hela armen. Det slutar inte där. Vi börjar bära resväskan, ja då kan vi ju bära kassen som är bredvid också, för att ta ett exempel. Så vi måste säga nej och alltid säga nej. Annars får vi göra dubbelt så mycket. Nu var det här ett lite lamt exempel, men det är så det är med allt. Om vi ska åka och handla, ja då kan vi köpa lördagsgodis till honom, för det är ju tråkigt. Ja då blir du utan godis då svarar vi. Det är en av de få gångerna som vi kan få honom utanför dörren, förutom att gå till skolan, så jag vägrar helt enkelt att köpa godis till honom. Om vi gör det, ja då har han ingen anledning att gå ut.

Sen fortsätter det in på rummet. Så Lucas har alltså inte varit hemma i tio minuter ens innan vi håller på att bli galna på hans attityd. Och det är så fruktansvärt tråkigt! En jag följer på instagram hade en ”biktsession” på stories. Så det var en som biktade att hela stämningen blir annorlunda här hemma när bonusdottern kommer hem. Annorlunda på ett läskigt sätt. Det var inte exakt så det stod, men det var innebörden. Ingen i familjen tyckte om när bonusdottern kom hem.

Jag älskar att ha Lucas hemma. Jag gör verkligen det, men det är samtidigt så fruktansvärt jäkla jobbigt. Lucas är expert på att gnälla. Han har inte med sig några läxor hem, det går inte göra dom här hemma. Han kunde börja med att gnälla, sen gapa och till slut skrika över dessa läxor i en timme innan han satte sig. Sen tog det en halvtimme för honom att få läxorna gjorda eftersom han slarvade och bara tramsade. Hade han gjort ”rätt” från början, hade det tagit ynka 15 minuter. För det är så länge vi max ska sitta enligt pedagogerna. Men det tog alltså uppemot 90 minuter för honom, för att han skulle krångla. Oftast slutade det även med spelförbud och mig i tårar och han i affekt. Fruktansvärt helt enkelt. Så jag älskar att ha Lucas hemma, för när han är på bra humör så är det oftast bra. Men när han är på detta kaoshumör, ja då är det kört. Då vill jag bara slå huvudet i väggen och gråta. Det finns liksom inget att göra för att han inte ska hamna där. Jo jag kan bära väskan åt honom, men varför ska vi göra allt, när han är kapabel, men vägrar göra något för att han är lat?

Jag var ju bara och vände hemma innan jag for till träningen. Och när jag kom hem så satt Lucas och spelade. Och var irriterad och satt bara och slog i bordet och skrek mot spelet. När smågrabbarna hade badat klart så var Jonas och sa till honom och han fick frispel. När Jonas säger till honom så är han uppkäftig och himlar bara med ögonen. Han gör verkligen bara allting värre. Så vi vet inte vad vi ska göra. Det slutade med att Lucas illskrek där nere. Gabriel blev säkert rädd, MIkael sov som tur var så han missade detta.

Jag vet inte hur vi ska leva våra liv. Antingen får vi ge upp och vara betjänter till Lucas för resten av våra liv, vilket ingen av oss vill och båda bestämt vägrar. Eller så får vi ta dessa utbrott var och varannan dag. Det är inte roligt, jag blir så stressad och mår skit varenda gång. Jag minns knappt den veckan då jag inte grät en enda dag längre. Tycker jag gråter jämt. Eller jag gråter kanske inte exakt varje vecka, men den uppgivenheten man känner när tårarna bara strömmar till, den har jag varje vecka, flera gånger.

Vi vet inte hur vi ska få bukt med det här. Vi får heller ingen hjälp från BUP. Hur ska de kunna hjälpa när det handlar om att Lucas är lat? Det är inte hans diagnoser, det är hans person. Att han är lat och bekväm och skiter i alla andra förutom sig själv. Det har inget att göra med ADHD att göra, möjligtvis lite autism, men inte så pass mycket. Vi har berättat det här för BUP. Vi har haft olika hjälpmedel men att använda sig av dom är värre än att låta det vara som det är.

Jag är på riktigt nervös inför morgondagen. Första morgonen efter han har besökt sin pappa. Jag är själv med alla barnen. Jag hoppas innerligt att dom sover länge så jag kan fokusera på Lucas, hans morgonhumör är inte det bästa. Jag har ändå sagt åt honom att han behöver inte prata, han kan sitta tyst och vakna för sig själv. Men nej, han drar mer än gärna igång en diskussion om något ämne som man absolut inte ska prata om på morgonen. Ett ämne som resulterar i att han blir förbannad, gapar och skriker och kommer iväg försent till skolan. Men skolan är ju inte viktigt.

Gnälligt jag vet. Men varannan söndag är sådan här, varje gång. Plus hur många gånger som helst i veckorna. Jag förstår inte hur vi ska orka det här länge till. Jag fasar inför hösten när jag ska börja jobba. Jag kommer ju vara trött efter jobbet, hur ska jag orkar ta emot hans skit rent ut sagt, utan att bli irriterad och förvärra allting för att jag är arg av andra orsaker? Jag ligger redan nu sömnlös inför dessa problem…