Ja det var det här inlägget som skulle kommit upp igår men då fungerade inte tekniken alls. Jag ska se om jag kan ta reda på vad det är som är fel. Men det behöver jag ju inte skriva om här inte.
När det är påsk blir vi alltid bjudna på påskfirande på långfredagen. Lucas firar i år med sin pappa, så han är faktiskt inte hemma alls och på grund av det helt utesluten i detta inlägg. Jag har ju två syskon och vi tre har egna familjer. Mina svärföräldrar bor ju utanför Örebro, medan min systers numera bor närmre än de gjort tidigare. Dessutom är hennes svärföräldrar skilda så de får alltid fira på tre olika håll. Dessutom åker min bror och hans familj numera uppåt landet på skidsemester, vilket gör att det är lättast för dom att fira på fredagen så de kan packa på lördagen och sen åka på söndagen.
Vi träffas alltid till lunch. I år bjöds det på janssons frestelse och västerbottenpaj som varmrätter, och sen fanns det skinka och fläskfilé som kött samt prinskorv och köttbullar. Till detta fanns det olika sorters sill, sylta, rödbetssalld, kokta ägg, smörgås och grönsaker. Det fanns en hel del och det påminner ju enormt mycket om julbordet. Men gott är det! Man äter alltid för mycket, även om man försöker tänka till, det finns ju så mycket liksom. Men för en gångs skulle kändes det som att jag tog nästan normala portioner. Lite av varje helt enkelt. Även våra smågrabbar åt massor av mat. Vi plockade lite av varje och testade vad de gillade. Mikael tycker om kokta ägg i alla fall så det ska jag försöka göra oftare här hemma nu. Har varit lite slarvig på äggfronten, vi har en hel del ägg här hemma nu när vi fått leverans från en gammal chef på jobbet.
Hur som helst, maten var god och efter den tog vi en promenad. Nova, barnens kusin ville gå med vagnen så jag, syrran och Nova klädde på oss och småttingarna och gick ut. Mikael somnade innan vi gått förbi tre hus och Gabriel var överlycklig för att få springa. Han började springa men hos mina föräldrar är det ju bara backar så vi valde att sätta honom i vagnen för hans skull, så han inte skulle ramla och slå sig. Eller ja vi satte honom i vagnen när han hade ramlat en gång. Det gick varken snabbt eller började blöda, men det är ju fortfarande grus på gatorna så visst gör det ont. Så han fick åka vagn en bit och det var Nova glad för.
Ida och jag pratade om vilka som fortfarande bor kvar i byn och vad som hänt med renoveringar på husen och grejer. Lite roligt ändå att gå runt och kika. Vi diskuterade vilka som hade flyttat ut och vilka som var nya, vilka som gått bort och vad folk jobbade med nuförtiden. Vi växte ju upp i en mindre by, och alla var ju nästan i samma ålder. Eller det är att förklara det enkelt. Många fick barn mellan 1978-1982 och sen var det många som valde att få en sladdis runt 1986-1988, eller så var det fler som flyttade dit och skaffade sina första barn då. Så när vi gick förbi husen kunde vi nästan säga att någon av oss syskon gick i samma klass som något av barnen, alternativt var det något syskon som vi inte gick med men vi umgicks ändå. De som var födda i den tidigare gruppen umgicks tillsammans, och den andra gruppen umgicks för sig. Och alla var typ med. Om jag gick i samma klass som en som hade fyra syskon, ja då var alla syskonen med, tills vi fick olika intressen. Men det kändes som att alla byns barn var två grupper – en äldre och en yngre.
Hur som helst, vi gick till stora lekparken och tyckte det var tråkigt att alla andra lekparker försvunnit under årens lopp. Vi räknade att tre lekparker försvunnit helt. Och det är så tråkigt! Nu finns det bara en enda stor lekpark i hela Sjunnen, istället för en stor och tre mindre. De mindre var perfekt utplacerade för att se till att alla hade hyfsat nära till en lekpark, i alla fall enligt oss. Men det är tråkigt när de försvinner och man kan ju hoppas att de kommer tillbaka någon gång. Det andra tråkiga var ju att den stora lekparken hölls inte efter. Där det en gång var sand överallt, var det nu gammal och tråkig mossa. Allt hade fått växa igen. Likadant med grusplanen samt tennisplanen. Asfalten var helt sprucken och det växte både ogräs och mossa precis överallt. Detta är alltså de delarna som under vintern spolas och är full av barn som åker is. Så det var tråkigt att se helt enkelt hur det förfaller för att kommunen främst inte tar hand om de yttre områdena. Allt ska hamna inne i centrum. Fruktansvärt.
Vi var kvar en stund, Mikael sov så det var bara Gabriel som fick springa runt. Han ville såklart gunga och åka rutschkana. Han har verkligen fastnat för det nu. Så härligt att se, han som alltid varit så försiktig med allt. Men nu börjar det släppa mer och mer, underbart!
Vi tog skogsvägen hem, en bredare stig och det var så mysigt att gå där. När jag bodde i Sjunnen gick jag alltid där, eller cyklade, när jag skulle möta upp kompisarna i lekparken. Det var många minnen som kom tillbaka under den stunden. Väl hemma igen så blev det kaffe och efterrätt. Det fanns både glass och ostkaka med grädde och sylt. Mor min hade även bakat chokladbollar. Så man kunde välja fritt.
Sen blev det för första gången äggjakt för grabbarna. Eftersom vi inte orkade klä på dom massa kläder igen, valde vi att gömma dom inomhus i år. Nu letade ju inte grabbarna något, de visste ju inte vad som var på gång. Men vi pekade och visade var Gabriel skulle leta och då fick han syn på sitt ägg som var fullproppat med majskrokar och en klämmis. Han fick även några chokladbitar. Han ska ju inte äta godis, men det är en gång så varför inte kände vi. Mikael fick majskrokar och klämmis.
Att komma hem sen var helt underbart. Klockan var knappt 17.30 tror jag men jag hade lika gärna kunnat lägga mig för natten. Jag var så trött i kroppen. Det tar verkligen på mig att vara någon annanstans än hemma numera. Jag är så van vid att vara hemma och göra som jag vill, att det till och med att tröttsamt att vara med familjen hos någon annan. Men sen var det såklart att det började diskuteras kring vårt kök och då valde jag att gå iväg. Det var väl det som gjorde mig trött och ledsen.
Hemma fick barnen leka av sig och sen var det middag. Det blev ändå att de la sig den vanliga tiden, jag trodde aldrig att Gabriel skulle orka vara vaken, han sov ju aldrig efter lunchen. Men han var tapper och var vaken. Snart behöver han inte sova alls efter lunchen, vilket är lite skrämmande för det är ju min enda chans till lite vila. Så fastän jag vill att han ska orka vara vaken så vi kan aktivera honom mer, blir jag rädd för hur jag ska orka. Han är ju lite svår att aktivera, samtidigt skulle det vara underbart att ha möjligheten att kunna ge sig ut på promenad även efter lunch. Man blir ju inte lika låst i vad man gör hemma, samtidigt som man blir tröttare om dagarna. Men det är ju en tid att vänja sig och sen är det inget mer med det.
Hur har er påsk varit?
