Ojojoj. Nu är jag nervös. För mindre än fem minuter sen så gjorde jag något som kan förändra hela framtiden. Jag har sökt en utbildning.
Jag har idag en anställning i grannkommunen och som det är tanken att jag ska gå tillbaka till i augusti/september när vi skolat in smågrabbarna. Men saker och ting har hänt den här våren.
Jonas har börjat 2-skift, vilket han aldrig velat. Det är företaget som sa att det var den förändringen som skulle göras. Ingen vet varför så vi går inte in på det. Men detta har satt käppar i hjulet för vår del. Vi har ju ett problem med Lucas och skolan. Han vill inte dit och han ser inte meningen med det. Och när jag börjar jobba så var tanken att Jonas får ta morgonen med Lucas ett tag. Se om det fungerar så. Men det var när Jonas jobbade natt. Nu när han jobbar 2-skift åker vi till jobbet samtidigt varannan vecka. Eller ja inte riktigt, en av oss kommer få åka senare för att lämna barnen på förskolan. Men i alla fall, vi kommer båda ha lämnat huset någon gång runt 06 senast. Vem ska hjälpa Lucas till skolan? Hur ska han gå upp, äta frukost och ta sina mediciner själv, innan han ens ska bege sig till skolan? Som det är idag så kommer det aldrig fungera. Han har inte motivationen. Med andra ord kommer jag få vara hemma tills han gått till skolan. Anledningen till att det blir jag är enkel – jag tjänar mycket mindre än Jonas.
Så varannan vecka kommer jag komma minst 2,5 timme försent. Jag kommer jobba ungefär 5,5 timmar/dag. Den andra veckan kommer jag förhoppningsvis kunna jobba varje dag, men eventuellt missa första halvtimme beroende på om Jonas kan gå upp och ta alla tre barnen eller inte. Allt hänger ju på om Lucas accepterar det. Detta kommer ändå göra att jag går ner så pass mycket i tid, att det knappt är lönt att åka till jobbet. Eller jo det är det med dessa uträkningar, men lägg till att jag kommer vara den som får vara hemma med barnen när dom är sjuka. Dessutom måste vi köpa en ny bil igen. Det var inte planen när vi tänkte ut hur vi ville göra. Visst, det går fortfarande att få ihop de rent ekonomiskt, men att alltid leva under konstant oro för att det kommer spricka? Nej det känner jag verkligen inte för.
Så jag har sugit på karamellen att börja plugga. Så idag skickade jag in mina betyg till skolan. Så får vi se vad som händer. Om jag inte kommer in så kommer jag ju såklart jobba istället. Vi får ju lösa situationen helt enkelt. Vi får trolla med knäna, det har vi gjort innan. Och jag har ju rätt att gå ner i tid, både med tanke på Lucas, men också med tanke på småttingarna.
Men jag har som sagt sökt en utbildning. Jag hoppas jag kommer in men det kommer inte bli lätt. För kommer jag in blir det längre att pendla då det är Jönköping som gäller. Men jag vet ju inte än hur schemat i så fall ser ut. Är jag i skolan varje dag? Kan man plugga hemifrån? Vi måste få all den informationen först, sen kan jag gå vidare med hur jag vill göra. Men jag har möjlighet att åka kollektivt och vi har även möjligheten att jag kan ta bilen någon gång i veckan om det skulle behövas. Vi har funderat och tänkt, funderat om och kommit fram till olika lösningar.
Hur som helst – jag har sökt! Jag trodde det bara skulle bli snack om att jag ville söka, men aldrig ta tag i det. Men nu är det gjort. Det vore lite häftigt ändå, ett helt nytt kapitel. En ny utbildning och förhoppningsvis ett nytt jobb längre fram.
Hur tänker ni kring arbete/sysselsättning? Är ni nöjda där ni är eller vill ni ha en förändring?
