Vi fortsätter en dag till med gnället. Lika bra att få ur sig allting eller hur?
Jag har under veckan berättat om hur tokig jag blir. Att jag flippar helt. Att jag hatar vårt hus och allt vad det innebär. Nu ska jag förklara varför.
När vi köpte huset var jag överlycklig! Ett hus med en mindre trädgård (vi är inga människor som sitter i trädgården jämt, centralt och tre våningar. Jag älskade tanken. Så skönt att ha sovrummen på en våning, de sociala ytorna på en och sedan tvättstugan på en. Nu hatar jag det.
Men ärligt talat, det är lite Jonas fel. Jonas berättade inte för mig att han ändrat sig i frågan kring barn. Hade han berättat så hade jag sagt att det här huset inte är lämpligt. Att tre våningar med småbarn är kämpigt, det blir många lyft och grejer. Likadant med sådana saker som tvätt och sådär. Visst det går att få en rutin på det men det är bara jag som vill ha rutiner, Jonas bryr sig inte. Jag hade sagt att trädgården är för liten om vi vill ha lite grejer till barnen där. Vi har en studsmatta, mer får inte rum. Jag hade gärna haft en gungställning eller något sådant men det är bara att glömma. Vidare har vi ingen egen uppfart, vilket hade varit en dröm. Nu måste vi alltid parkera på gatan för att slippa springa runt fem hus med barn, vagnar och kassar med mat. Jag hade också påpekat att det är för nära en väg som är så pass trafikerad som den bredvid vårt hus faktiskt är. Men det var ju om jag vetat hans planer förstås. Jag hade ingen aning om hur han tänkte på saken.
Så nu sitter vi i en knivig situation. Jag vill bo kvar här men jag orkar inte. Men att sälja nu gör att vi gör det med förlust. Dessutom kommer vi inte kunna köpa ett nytt med tanke på ränteläget som råder. Så jag är tvingad till att bo i ett hus som får mig att må dåligt.
Jag måste se sanningen i vitögat, jag tror inte jag kommer gå ner i vikt efter graviditeten. Efter Mikael började jag träna. Jag tränade 3 dagar i veckan plus promenader. Jag tänkte på vad jag stoppade i mig och allt sådant. Men trots alla ansträngningar gick jag inte ner i vikt. Inte ett enda kilo. Jag stod still. Jag grät varenda gång det var dags att ställa mig på vågen. Inget hjälpte. Hur ska det fungera denna gång? Hur ska jag lyckas gå ner i vikt, när jag inte klarade det förra gången trots ansträngningarna?
Ska jag behöva bo i ett hus som får mig att vantrivas så mycket för att jag inte kan gå ner i vikt? Jag orkar ju inte gå i trapporna. Jag har inte orken. Då kommer det här helvetet fortsätta. Det helvete som jag lever nu där jag gör så mycket men inte orkar det.
Jonas gör enormt mycket, men jag vill kunna göra mer. Jag känner mig ärligt talat låst i mitt egna hem. Det är så fruktansvärt. Och det är jag själv som låser in mig eftersom jag trots mina ansträngningar inte går ner i vikt. Samtidigt tycker jag så galet synd om Jonas. Han gör så mycket här hemma. Han tar det största ansvaret vad gäller barnen och han kämpar. Men jag gör ingenting. För jag kan inte. Jag kan inte springa i trappor, jag kan inte bära saker över allt. Jag kan ingenting.
