Jag är så galet negativ nuförtiden, jag ber om ursäkt men det känns som att allting runt omkring rasar som ett korthus nu.
Jonas fick i söndags veta att han får välja semester ganska fritt. Det är egentligen två perioder men eftersom den han jobbar med kommer vara jobba hela sommaren (åker på semester vintertid), får Jonas välja fritt. Så vi hörde av oss till syrran eftersom vi pratat om att hyra en stuga. Men de tackar nej. Eftersom vi inte har samma dygnsrytm så var det inte så intressant att dela stuga med oss tydligen.
Så vi frågade en vän till oss men de kunde inte. De blir bjudna på en utomlandsresa till hösten i 14 dagar. Resan är betald men de får bekosta allt rolig själva vilket är ganska förståeligt. Så de sparar varenda krona till det nu.
Men detta betyder ju att vi inte har några som helst planer för sommaren. Så jag har en sommar i huset att se fram emot, yäy. Redan nu vill jag ha ett miljöombyte. Jag klarar inte det här mer. Jag hatar att sitta hemma. Jag pallar det inte mer, jag är just nu så hatisk mot vårt hus att jag lider med Jonas som behöver stå ut med mitt gnäll.
Så jag ska sitta här hemma hela sommaren. Jonas ska jobba. Eller ja han tar väl semester några veckor i alla fall. Men vad spelar det för roll? Vi kommer inte kunna göra något. Vi kan inte åka och hälsa på någon med alla barn, vi får inte rum. Och vem ska vi hälsa på? Hans föräldrar? Där sitter vi bara inne och glor ändå så det blir ju inte direkt bättre. Nej tack.
Dessutom fick jag veta att midsommar kan vi glömma. Jonas jobbar natten till midsommar. Med andra ord – han kommer hem vid 7 på morgonen ungefär och sen ska jag vara själv med barnen till 14. Det blir ingen midsommarlunch med färskpotatis och sill. Hur ska jag hinna med det med tre småttingar runt mig? Vi kommer inte kunna åka iväg och ha något firande någonstans för när Jonas går upp ska vi ändå fika och allt vad vi nu kan göra. Så midsommar försvinner helt. Och jag blir så ledsen. Nu när jag äntligen känner för att ha en midsommar igen, ja då får vi inte ha det för att hans jäkla arbetsplats har idiotiska tider. Jag har inte firat midsommar på flera år av flera anledningar och den största är faktiskt Lucas. Eftersom han inte bryr sig om något, så finns det inget att fira. Han äter inte färskpotatis eller sill. Inte jordgubbar. Han grillar inte. Allt som kanske skriker midsommar skiter han fullständigt i. Så när hans biologiska pappa äntligen gick med på att ha Lucas varannan storhelg var lyckan total. Ett år där vi kan fira, ett år där vi får ta det enkelt. Men sen kom smågrabbarna. Då ville jag mer och mer bygga traditioner. Så nu firar vi midsommar varje år. Eller ja fram till i år då. Nu blir det ju ingenting med det mer. Och eftersom midsommar ligga samma vecka år efter år, kommer det alltid vara så här så vad är meningen?
Så redan nu mår jag så dåligt för att sommaren kommer bli ett enda långt misslyckande. Att Lucas ska vara hemma i tio veckor och vi inte kommer göra något alls kommer slita på mig så fruktansvärt. Och att själv känna mig instängd hela sommaren, ja nej det är så fruktansvärt.
Nu tycker ni kanske att jag tar ut allting i förskott men det är tyvärr så här det kommer bli. Jag är verkligen inte gjord för att stanna hemma året runt. Jag måste komma ut. Jag måste få träffa folk, se mig omkring och få göra något. Det kommer jag inte få göra alls i år. En del av det är ju för att vi har många barn nu, men en del handlar också om att Jonas inte bryr sig om att planera. Frågar jag om något så rycker han på axlarna och sen hakar han på om jag har något alternativ. Det är så fruktansvärt jobbigt. Och hur många gånger jag än tar upp det, förstår han inte.
Så även om jag tar ut allt negativt flera månader innan, vet jag att det är just så här det blir. För han har ingen framförhållning what so ever. Sen kommer han stå i sommar, förvirrad och oförstående när jag bara kommer sitta och gråta någonstans för att jag är så trött på livet. Trött på att ingenting händer och trött på att inte bli förstådd. Hemskt men sant.
