Idag har jag varit på ultraljud, igen. Det fjärde denna graviditet. Jag är nu inne i vecka 36 så de ville se hur Skruttan växer. Det är svårt att bedöma när jag är överviktig, men också med tanke på att hon kan sticka iväg eller sacka efter vid graviddiabetes. Hon håller sin kurva, är lite över medelvärdet men absolut inte för stor, så det är skönt. Om hon skulle födas idag skulle hon ungefär väga 3200g, vilket är vad Mikael vägde när han föddes i vecka 36+5.
Efter ultraljudet skulle jag träffa specialistmödravården. Jag vet inte vad jag förväntade mig av det här besöket, men jag tror inte jag fick veta något nytt direkt. Det som är viktigt i mitt fall är att jag får epidural så snart som möjligt. Detta för att om det blir ett snitt av någon anledning, vill de inte söva mig. Det har och göra med vikten. Så prio ett när jag väl skrivs in är just epidural.
Det här är något jag är helt okej med. Jag vill ha epidural och ju tidigare desto bättre. Med Gabriel och Mikael har det gått så pass fort i förlossningarna så jag har inte kunnat hjälpa till när de ska sätta epiduralen och jag har inte fått någon som helst användning av den egentligen. Jag tog upp detta med henne jag träffade idag, men hon förstod inte vad jag pratade om.
Med både Gabriel och Mikael har min förlossning tagit rejäl fart efter jag öppnat mig 5 cm. Med Gabriel hade jag då konstant ont. Innan en värk var över var i princip nästa igång. Det gick verkligen i ett och jag hann aldrig pusta ut. Den barnmorskan jag hade då tog ingen som helst hänsyn till att jag kände så. Istället skulle jag upp och stå och grejer. Jag kunde knappt röra mig! Med Mikael var det inte lika intensivt, jag fick korta mellanrum mellan värkarna men det var betydligt fler än 3 per minut. Men här öppnade jag mig ännu snabbare.
Därför nämnde jag detta till henne idag och hon tittade på mig helt oförstående. Försökte förklara att detta är en oro jag har, för jag har inte varit mottaglig när det varit så intensivt. Jag har inte kunnat hjälpa till och jag har knappt förstått att jag kan krysta och sådant. Men hennes enda kommentar var aktiv förlossning börjar vid 4 cm. Med andra ord fanns det inget att göra. Och inte vill de sätta igång mig heller för de vill ha en ”normal” förlossning för att minska riskerna för komplikationer.
Nu ska jag inte vara sådan, men det är nästan så jag vill att det ska gå lika fort igen så att jag sen kan säga vad var det jag sa. Men självklart vill jag inte detta, jag vill det som är bäst för mig och Skruttan. Men när man får sådan nonchalans så blir det bara irriterande.
Denna läkare var för den delen en av de torraste människorna jag någonsin stött på. Hon kunde inte dra på smilbanden. Jag sa vid något tillfälle att för min del får hon gärna komma nu. Det är otympligt och svårt att engagera sig i de andra barnen och sådär. Varpå hennes svar är att hon vill att bebisen stannar en vecka till. Detta var helt av medicinska skäl. Sen bytte vi ämne.
Jag känner att det här mötet gav absolut ingenting. Hon kunde inte lyssna på mina funderingar ordentligt och hon hade absolut ingen ny information att ge mig. Kändes totalt meningslöst att åka dit men nu har jag gjort det i alla fall.
Ändå komiskt. Det är specialistmödravården som har hand om min graviddiabetes och där får man ingen hjälp. Samma visa nu. Vad har de specialistmödravården till om de bara ska följa sina parametrar kring hur de tycker att det ska vara, istället för att lyssna på patienten i fråga och ta det säkra före det osäkra och ha en plan som är mer riktad efter patienten?
