I onsdags var jag hos min barnmorska och kollade till Skruttan. Jag var riktigt nervös inför detta möte om jag ska vara helt ärlig.
Förra gången jag var där låg Skruttan fortfarande i säte och det konstaterades med ett ultraljud dagen efter. Det som var inbokat på grunda av min övervikt. Och då har jag dessa veckor såklart läst om vad som händer när barn ligger i säte, vändningsförsök, kejsarsnitt och att föda i säte. Jag har inte varit lycklig över detta och var såklart väldigt nervös. Visst har Skruttan härjat runt i magen men jag har inte känt att hon vänt sig om.
Så vi kollade vikten som ökat med 1kg sen sist ungefär, och mitt blodtryck som låg jättebra. Inte heller några tecken på UVI som jag också var lite orolig för. Jag har ju inte kunnat kissa ordentligt. Efter detta gick vi bort och tittade med ultraljud. och hon har vänt sig! Jag var så tacksam och där fick vi förklaringen till varför jag inte kan kissa ordentligt. Jag känner att jag är jättekissenödig men jag kissar så lite i förhållande till känslan. Har även tänkt på min diabetes men den ligger också bra så det ska inte vara den som spökar. Men Skruttan har alltså vänt sig och är fortfarande lite ruckbar men det är troligtvis hennes huvud som trycker på blåsan ibland så jag inte kan tömma den helt.
Vi pratade om förväntningar och känslor inför förlossningen. Jag sa som det var – jag är orolig. För mig har de senaste två förlossningarna varit så jobbiga. När jag varit öppen 4-5 cm så har det gått jättefort sen. I alla fall i mitt huvud lade jag till. Det känns som att nästa värk har börjat innan jag ens är färdig med den som pågår. Så har det känts men jag vet inte om jag inbillar mig. Så hon gjorde det enda rätta – kollade upp hur tiden varit på förlossningen. Och hon sa att jag har rätt – från det att jag är öppen 5 cm till fullt, har gått jättefort! 1-1,5 timme ungefär har det tagit med båda grabbarna. Så att jag har tyckt att det är intensivt är inte så konstigt.
Hon tyckte därför att jag på måndag när jag ska träffa specialistmödravården (p.g.a. graviddiabetes och övervikt) ska ta upp mina känslor kring detta. Att jag är orolig inför att det ska gå snabbt och att jag helst inte vill åka hem. Som jag sa till min barnmorska, går vattnet och jag märker att mina värkar inte kommer igång så kan jag absolut stanna hemma. Så trygg i mig själv känner jag ändå att jag är. Men när jag märker att det är värkar, även oregelbundna, ja då vill jag gärna komma in och slippa åka hem igen. Dessutom är jag ju lite special. Man vill inte söva gravida som har ganska mycket övervikt, eller ja man vill inte söva någon alls om det går att undvika, så att min epidural ska vara satt direkt är väldigt viktigt. Och epiduralen kan vara svår att sätta i vanliga fall. Har man då en gravid kvinna som har svårt att hjälpa till när den ska sättas blir det inte smidigt. Och jag då som ”måste” ha den för min situation, ja då får de tänka lite mer på det.
Så nu hoppas jag att de på måndag ska ta beslutet att låta mig bli inskriven direkt när vattnet går eller jag känner av något, alternativt att de faktiskt sätter igång mig den veckan det är beräknat, men jag vet också att de är något tjuriga och envisa i Eksjö. Så jag får bara hoppas men troligtvis blir det inte som jag vill.
Men nu är som sagt Skruttan åt rätt håll (om hon inte vänder sig igen) så idag ska jag påbörja vräkningsprocessen. Ni vet, putsa fönster, gå i trappor och allt sådant. Det behöver inte sätta igång idag, men att vara lite aktiv med allt sådant här får gärna göra att hon fixerar sig och sjunker ner mer. Så jag inte behöver gå fyra veckor till, kanske bara två eller tre? Men hur det än blir så vet vi att det är nära nu!
