Oj oj vad jag går och funderar nuförtiden! Det är så mycket som sätter igång min hjärna nuförtiden så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag är mycket inne på Threads och läser, gör ni det också? Ibland skriver jag en egen tråd, ibland kommenterar jag andras, men jag läser enormt mycket. Nu har jag sett en del trådar om just klimakteriet, och jag blir lite oroad oroad och rädd om jag ska vara helt ärlig.
Till att börja med, det verkar som att det är jättemånga som har problem när de kommer till klimakteriet, det hade jag ingen aning om. Känslor, värmevallningar och alla sådana saker. Jag hade inte jättekoll på det här eftersom jag aldrig frågat något. Jag är ju en person som ”tar det som det kommer” med mitt liv. Som mina förlossningar, jag har inte förberett speciellt mycket, jag vet att jag vill ha epidural men det är ungefär det jag har som förväntan. Sen vet jag att det kan bli kaos på alla sätt och vis med känslor och så vidare. Så jag har liksom skjutit klimakteriet framför mig hela tiden. Jag är ju inte där än så att säga.
Hur som helst, har sett flera kvinnor oja sig över hur jobbigt det är och att man inte kan få någon hjälp från sjukvården. Varför? Jo för att det finns inga studier på ämnet. Man vet att det sker, man vet att vissa drabbas hårdare men sen är det inte mer med det. ”Hade det varit männen…” skriver alltid alla, ja då hade det funnits tusentals studier kring ämnet. Men vi kvinnor ska bara tacka och ta emot. Och visst stämmer det. Hade män haft mens så hade vi inte haft p-piller som riskerar att ge proppar och liknade, då hade de funnit ett sätt att ta sig runt detta. Och samma då med klimakteriet – hade män hamnat där, hade de forskats jättemycket kring det.
Varför är det så egentligen? Varför har vi kvinnor en stämpel som det svagare könet? Visst, jag vet att vi fysiskt är svagare och det är något jag accepterar, men varför ska läkarvården acceptera det utan att ta reda på varför vi drabbas olika av dessa kvinnliga saker. Alltså jag fattar ju, det är kvinnan som får mens och så vidare, men varför forskas det inte mer på hur man kan underlätta för kvinnorna som verkligen har det jobbigt? Varför ska vi alla bedömas likadant och så finns det en standardmall? Nu vet ju jag i och med min utbildning att detta håller på att förändras. Inte överallt men i mycket. Ett exempel är diabetiker. Om du har diabetes får du en gång om året komma på årskontroll, eller ja det är två kontroller, en för läkare och en till diabetesmottagningen. Nu har man här börjat inse att de som sköter sin diabetes ordentligt och som klarar sig bra, inte har behovet av att komma så ofta, det kanske handlar om 18 månader mellan, eller kanske 2 år? Medan andra kanske istället behöver komma var 3:e månad för man sköter inte de riktlinjer man fått och man far illa av det och så vidare. Andra kanske behöver annan form av stöd. Man har helt enkelt börjat inse att folk är olika och beter sig olika i förhållande till sina förutsättningar, och detta är bra. Denna inblick börjar komma mer och mer inom flera sammanhang, kanske kommer det även till kvinnans kroppar i framtiden.
Men eftersom det finns så lite forskning så verkar det som att alla famlar i blindo. Någon svarade i denna tråd att i deras stad har de inte ens mottagning för klimakteriet utan de får söka gyn i nästa kommun. Eftersom det då blir många patienter, prioriteras kvinnorna och det är inte ens säkert att man får en tid förrän man är praktiskt taget döende. Och här hemma tror jag att man bara behöver ringa till kvinnohälsan så får man komma upp, eller jag förväntar mig att det är så åtminstone. När jag är på mina kontroller ser jag ju kvinnor i alla åldrar så jag tänker att de som är äldre än mig inte söker för graviditet, de söker för klimakteriet, åtminstone en del av dem.
Sen var det faktiskt en annan kvinna i denna tråd som tog upp sambandet mellan fett och kvinnliga hormoner. Hon hade gjort en gastric by-pass och tappat enorma mängder fett då såklart, hur påverkade det hennes kvinnliga kropp och klimakteriet när hon nu kommit dit? Så det finns så mycket som är outtalat kring detta. När jag var på information om just gastric by-pass så var det ingen som pratade om att det kunde ge oss kvinnor konsekvenser längre fram, det var bara prat om hur förändrade våra liv skulle bli av att väga mindre, både i ork och följdsjukdomar.
Men är det någon här av mina läsare som har hamnat i klimakteriet? Eller kommit förbi denna förvandling i kroppen. Hur kändes det? Var det jobbigt eller kunde du leva livet typ som normalt? Berätta gärna! Jag är inte oroad för klimakteriet, jag har nog ett tag kvar, men det är ändå något som har fått mig att fundera lite.
