Jaha då var det söndag och jag har varit så konstig! När jag la mig igår mådde jag illa och när jag vaknade kändes det som karatefylla helt ärligt. Allt snurrade och jag ville inte ens vända mig om i sängen. Till slut fick jag säga till Jonas att jag måste ligga kvar, jag mår så fruktansvärt illa. Så jag låg kvar i sängen till säkert 10 någon gång, jag vet inte ens när jag kom upp liksom. Vid ett tillfälle vet jag att jag bad honom komma med salta kex och ett glas cola. Det hjälpte åtminstone.
Vi käkade lunch med barnen och sen blev det lite plockat. Inte mycket för Gabriel var ju vaken. Men denna gång fokuserade jag på tvättstugan. Så vi vek ihop all tvätt och sen sorterade jag det som fanns där nere, vilket var en hel del. Blir så mycket när jag inte orkar tvätta i veckorna men jag har varit så tom denna vecka. Så himla konstig känsla.
Hur som helst, vi startade en maskin tvätt och sen blev det mellis och Mikael kom upp. Vi passade på att handla och sen skriva nästa veckas matlista. Det är svårt att komma på vad vi ska äta, känns som att vi alltid äter samma typ av mat. Men jag ska se om jag kan finna lite inspiration på olika hemsidor till andra maträtter. Det ska gå snabbt och smidigt i alla fall, det är svårt som det är att laga mat samtidigt som man är höggravid och har två små som springer runt i köket så fort man går ut där.
När vi käkat middag blev jag sittandes och kollade på threads, har ni varit inne där något? Jag är där varje dag, tycker det är jättekul! Jag skriver lite där jag med när jag inte vill ha upp massa bilder och sådant. En tjej hade skrivit och frågat om pushpresenter. Och det fick mig att börja tänka och såklart fick Jonas en dos av mina tankar.
När Lucas föddes var dessa begrepp inte myntade i Sverige. I alla fall inte så som de är idag. När Gabriel föddes däremot svämmade det ju över med babyshowers och gender reveals på Instagram. Jag ska var ärlig, jag hade velat ha en babyshower. Men eftersom det är vännerna som ska styra med det och inte den blivande mamman, ja då blev det ingen babyshower för min del.
Så här i efterhand känner jag verkligen hur jag faktiskt velat ha det just då. Det blev så intensivt med Gabriels graviditet. Dels pandemin som gjorde att ingen umgicks. Så egentligen var det ju bra att det inte var någon babyshower, men jag blev så isolerad så jag kände hur energin försvann ur mig. Graviditeten i sig var också tuff. Först var jag konstant trött. Kunde sova hela dagar om jag bara tog mig an den uppgiften. Men jag kunde gå upp och äta frukost, sen sov jag i 2-3 timmar för att sen äta och somna om. Sen kom foglossningen. Jag kunde ju inte röra mig! Jag hade ont precis jämt. Detta fick mig att må så dåligt och jag visste inte hur jag skulle klara dagarna. Så lägg i hop foglossningen och pandemin och ni har ett vrak i mig rent ut sagt. Av de anledningarna hade jag behövt en babyshower, för att känna att jag inte var ensam kvar i världen.
Men det blev ingen babyshower. Och det gör lite ont i mig än idag om jag ska vara helt ärligt, men jag vet inte varför det gör ont. Är det för att jag tycker att alla mammor borde bli lite uppskattade, eller handlar det om att jag får känslan av att mina vänner inte tycker jag är tillräckligt viktig? Jag vet inte, men jag önskar jag haft en i alla fall.
Men tjejen i inlägget pratade ju om pushpresenter. Det är inte alla som vet vad det står för men det är alltså den gåvan pappan ger till mamman efter att hon fött. En gåva helt enkelt för att man gett ett eller flera barn. Hon själv berättade att hon aldrig fått någon men undrade hur vanligt det var. Flera andra mammor berättade då att deras män antingen inte gett något, eller så har de gett en gåva som upprepats vid varje förlossning. Och här började jag diskutera med Jonas. Jag sa som det var, visst hade man velat ha en present som tack för det helvete som en graviditet och förlossning kan vara. Det är ju vi kvinnor som gör det största jobbet, helt ärligt. Männen har kul en stund och sen är det nio månader där kvinnan gnäller, har ont, mår dåligt och så vidare. Visst det går nog ut över mannen med, beroende på hur illa det faktiskt är för kvinnan. Hur som helst, i USA är det ju vanligt att mannen ger kvinnan något riktigt dyrt. Vi snackar en diamantring med jag vet inte hur många karat men mycket i alla fall. Det ska vara så stort helt enkelt. Så vi började prata och som jag sa – visst hade det varit kul att få något, men jag har knappt använt smycken de senaste tre åren och det lär dröja minst ett år till för jag vill ju inte ha massa ringar på fingrarna när jag bär runt min nyfödde. Jag har min vigselring, that’s it. Jag fick en ring med Lucas namn på när han döptes, jag kunde gärna haft en till för varje barn som kommit efter, men då ska ju ringarna påminna om varandra. Ringen jag fick när Lucas döptes är ganska tjock så det blir inte vackert att ha fyra så tjocka ringa på sig, tycker inte jag.
En annan tjej berättade i threads att hon fick en ring för varje barn. Det var ingen speciell ring, inte galet dyr eller så, men en present som visar uppskattningen. Varje ring representerar ju ett barn. Väldigt fint tycker jag men jag vet inte om jag tyckt om det egentligen.
Så då började vi diskutera att om man ska få en present, borde det inte vara något som man verkligen vill ha eller kommer använda? Något som hjälper en tillbaka till den man var innan graviditeten? Eller något som man inte fått göra under graviditeten? Jag sa till Jonas att det mest ultimata för mig hade ju varit någon form av presentkort till sportaffären eller något. Inte för att Jonas vill det utan för att jag vill det. Jag trivs inte i min kropp längre, och det vet Jonas. Jag har mått så dåligt av att vara överviktig, både psykiskt och fysiskt så jag hade nog hellre sett att han gör allt han kan för att jag ska finna tillbaka till mig själv storleksmässigt. Och är det då att följa med på promenader varje dag, underlätta för att jag ska kunna träna, presentkort till nya kläder/skor, pengar till shakes och mellanmål eller vad det nu kan vara, ja jag hade nog hellre uppskattat det mer för det hade visat på att han vet vad jag vill, förstår ni vad jag menar?
Åter till babyshowers. Jag sa att om någon haft en babyshower för mig nu då hade jag ju hellre sett att man gått ihop och gett något större som present. Att ens vänner bestämmer sig för att ha en babyshower, fixa lite pynt och en blöjtårta är så trevligt. Men sen kommer ju alla med varsit paket och i de flesta fall är det kläder för ”det behöver man”. Klart att man tackar och tar emot, men jag kan ju känna att jag hade velat handla bebiskläder själv, valt det jag vill ha. Många gånger har man ju fått sådant man själv kanske inte valt. Och om alla gästerna då tar med just kläder, blir det någon som köper samma? Eller kommer man ens hinna använda allting innan det blir för litet? Bebisar växer ju väldigt fort menar jag.
Med detta sagt – jo jag vill nog ha en babyshower men att gästerna ska gå ihop och köpa något större till barnet. Som nu för vår del – vi har ju det mesta, men vi har ingenstans att ha Skruttan när hon ska ligga på mage och träna, ingenstans att lägga henne under gymmet och så vidare, så jag hade hellre sett att gäster hade gått ihop och köpt någon fin typ av matta/filt som är lätt att tvätta och isolerar från det kalla golvet. Hade Jonas velat ge mig en pushpresent så hade jag blivit så glad och tacksam men jag hade hellre fått något jag har användning av än något fint. Jag använder som sagt knappt smycken så varför ska jag få det tänker jag?
Ni som läser här, har ni blivit överraskade av någon babyshower? Har er partner gett er någon pushpresent? Hur kände ni över detta och vad fick ni? Berätta gärna!
