Alltså igår. Vilken dag…jag vet inte om jag skäms eller bara ska anamma allting. Jag kan redan nu förvarna om dåligt ordförråd i detta inlägg.
Jonas jobbade torsdag-fredag och sen fredag-lördag. Detta är nog det pass jag hatar mest. Vi har ingen förskola på fredagen så jag har barnen hemma. Jag blir stressad av att de väsnas så han inte får sova ordentligt. Och det blir ju likadant på lördagen.
Så igår, lördag, var jag helt slut. Jag var stressad över att Jonas inte får sova ordentligt och jag var stressad rent allmänt. Trött i kroppen efter en hel vecka med stök. Gå upp tidigt varje morgon och fixa med barnen, ja ni vet blöjbyten och pyjamas. Sen frukost med alla tre innan Lucas ska till skolan. Vi var på tippen och lite allt möjligt. Jag var dessutom rastlös eftersom det inte gått vara ute när det har kräksnöat i flera omgångar.
Igår lördag brast det helt enkelt. Jag var så trött, Gabriel bara kastar saker runt sig när han inte får som han vill och Mikael får stryk av just Gabriel. Då ger Mikael igen genom att bitas. Jag var seriöst så trött så jag bara satt. Jag kunde inte göra någonting. När det sen var dags för lunch så trodde jag att jag skulle dö, ärligt talat.
Jag ställde mig och gjorde pannkakor, snyftade samtidigt av trötthet och orkeslöshet. Riktigt låg kände jag mig. Då ser jag till min glädje att de plogar utanför och vår bil står på baksidan. Yes tänkte jag för vår granne hade kört bort sin bil (eller så var han bara inte hemma) så det var fritt fram att ploga. Tittar ut, och jag börjar gråta. Då står den lilla röda bilen som tillhör en pensionär till kyrkan. Det är alltså en gammal man som än en gång parkerat utanför vårt hus, och som ska skotta utanför kyrkan på andra sidan gatan. Ni som läst bloggen vet att jag är känslig när det kommer till plogningen. De plogar så dåligt utanför så när det äntligen är tomt och de faktiskt kommer, ja då står han där.
De plogar och plogar, hela gatan fram och tillbaka, men inte utanför vårt hus. Det brister. Jag stampar ner för trappen med tårarna brinnande bakom fransarna, kliver ut utan ytterkläder och ställer mig och skriker ”Kan ni vara så snälla och flytta på denna jävla biljävel så de kan ploga här eller?!” Vänder mig om och tårarna rinner medan jag rör mig tillbaka mot dörren. Börjar vråla igen ”använd er egna jävla parkering” och stänger dörren. När jag kommer upp i köket igen ser jag hur bilen fint kör iväg. Han pep med andra ord över vägen direkt och sen var det klart.
Efter detta sitter jag och hulkar hysteriskt i köket. Jag kan inte sluta. Mikael sover och Gabriel går in till Lucas. Lucas hör att jag gråter förtvivlat och stänger dörren om honom och Gabriel. Alltså jag kunde inte sluta. Mina händer skakade, tårarna bara rann och jag var totalt hysterisk. Det tog lång tid innan jag kunde få ner min puls igen. Jag på riktigt hyperventilerade.
Ganska snart kommer de och plogar vår sida av gatan och jag känner att jag fick något utav mitt utbrott. Jag skäms för jag tycker egentligen synd om mannen, samtidigt är det så frustrerande att de alltid ska parkera här utanför. De har en stor fin parkering bakom kyrkan, men de ska ändå alltid stå här framför oss. Jag vet att det inte är vår privata parkering, det är inte det som är grejen. Det som irriterar är att de parkerar här, står i godan ro och tycker de har all rätt till det (vilket de egentligen har) men det är vi som får konsekvenserna. När de väl plogar här så kan de inte för att gatan är fylld av bilar från kyrkan, när de gör det förberedande arbetet inför sopningen under våren står det bilar här som tillhör kyrkan så vi får aldrig bort gruset från vår del av gatan. Vi har bott här i snart fyra år och det har varit samma visa varje vinter och varje vår. Vi blir drabbade för att de parkerar här.
För min del vill jag gärna ha en parkering precis utanför dörren. Nu har vi två små och snart en till som det ska bäras runt på. Det skulle vara jätteskönt att slippa gå runt hela huset och grannhusen för att komma åt bilen. I början parkerade jag alltid på baksidan och ställde bilen på framsidan när jag tömde den på något, sen körde jag bak den igen. Inga konstigheter. Men nu vill vi gärna stå på framsidan så vi kan få in barnen smidigt i bilen och sådär.
Hur som helst, när klockan var strax efter 14 fick Lucas gå och hämta Jonas. Vi åt mellanmål/fika och sen gick jag och la mig. Jag sa att han fick göra vad han ville med maten, jag skiter i vilket. Jag orkar inte mer nu, jag bryr mig inte. Sen gick jag och la mig och grät i sängen.
Jag kunde inte sova. Jag låg och bara var själv i mörkret. Mådde så dåligt. Jag sa till Jonas att du får åka iväg med ungarna, jag skiter i vart ni åker men jag måste få 24 timmar för mig själv. Jag klarar inte det här mer. Jonas åker till jobbet klockan 17 på torsdagen, han går upp kl 14 på lördagen. Däremellan har han sovit mellan 7-14 ungefär under fredag och lördag, sen har han varit vaken till klockan 17 innan han åker igen. Så från torsdag eftermiddag till lördag förmiddag är Jonas närvarande knappt tre timmar. Det är brutalt för mig.
Jag gick till slut ner och vi åt middag. Jonas hade tillagat kycklingen och barnen åt. De fick ostbågar till kvällen och efteråt kollade vi på fredagens avsnitt av ”på spåret”. Ett bra avsnitt! Lite tv-spel och sen la jag mig. Men jag kunde inte sova. Först någon gång framtå 02 inatt somnade jag. Så när Gabriel kom in strax innan 06 vände jag mig om och grät. Mikael körde med en bil i sängen och Gabriel babblade. Jonas frågade vad det var och jag sa bara ”jag får faan aldrig sova eller vila”. Sen grät jag i säkert en halvtimme. Jonas gick upp typ direkt och tog med barnen ner. Först vid 9.30 tror jag att jag gick ur sovrummet, i zombie-mode.
Jonas är världens bästa pappa på så många vis, men han är samtidigt världens sämsta partner på ett vis – han har inte förståelsen för hur jobbigt det är för mig just nu. Nu när jag inte pluggar blir det mer ansvar hemma – det är jag som tar barnen på morgonen och det är jag som tar dem jobbkvällarna. De kvällar Jonas jobbar får jag ingenting gjort utan köket ser ut som ett bombnedslag för jag hinner alltså inte ens diska upp allting eller slänga in det i maskinen. Det är jättesvårt att hinna med det när man är själv med grabbarna. Så när man kommer ner nästa morgon så måste man börja dagen med att diska och så vidare. Jag blir så fruktansvärt stressad.
Men det här förstår inte Jonas för han ser det inte på samma vis. Och det är synd för det hade kunnat vara så mycket lättare för mig om han förstått. Det låter själviskt men förhoppningsvis vet ni vad jag menar.
