Jaha då var första kvällen av två här – ensamhet. Jonas drar till jobbet vid 17 och jag är hemma själv med barnen till morgonen. Jonas jobbar ju 12-timmars så det blir två ensamma kvällar i taget innan han är tillbaka.
Det jag tycker är jobbigt är att jag inser hur tungt det blir för mig när jag ska göra så mycket själv. Och hur fantastisk Jonas är som hjälper till så mycket som han gör.
Men när han åkt till jobbet blir det att jag börjar stressa. Jag vill hinna få undan disken efter middagen, vilket jag oftast inte hinner eftersom smågrabbarna springer runt mig hela tiden. I vanliga fall brukar barnen få titta på tv efter middagen men inte när vi äter så tidigt. Då får de ju sitta jättelänge! Det gillar jag inte. Men om de inte får titta och jag rör mig i köket, ja då är de där jag är. De rycker i alla dörrar och skåp, de ska hjälpa mig att plocka undan och så vidare. Det blir kaos helt enkelt.
När klockan börjar närma sig 18.45 har grabbarna kollat tv en stund och jag börjar förbereda för kvällsmaten. Hör de att jag står och plockar fram från kylen blir det kalabalik. De ska minsann hjälpa till samtidigt som de vill titta på tv. Ja det är kaos. Efter kvällsmaten är det dags för toaletten. Då borstar jag tänderna på dem och sen är det upp för trappen som gäller.
Jag lyckas ofta med att få med båda grabbarna samtidigt för att slippa springa flera gånger, jag orkar inte det nu kan jag lova. Det är tungt att vara gravid! Blöjor och pyjamas på, nu har jag lyft båda grabbarna till skötbordet. Det sista jag gör är lyfter Mikael i sin säng och stoppar om Gabriel i hans. Sen går jag ner och ber en bön om att de inte ska vara uppe och springa. Efter det kan jag oftast andas ut en liten stund.
Sen börjar ju allting om på morgonen – de vaknar och jag lyfter var och en för blöjbyten och kläder. De kryper ner för trappen efter att lagt nappar och snuttisar på sina platser. Lyfta Mikael i sin stol medan Gabriel börjar rycka i kylen. Fram med allt, servera och sen har förhoppningsvis Jonas kommit hem. Men då ska ju han sova. Det blir jättesegt för mig.
Just imorgon tänkte jag att jag skulle försöka ta mig till öppna förskolan eller till stora och små enbart för att Jonas ska få sova. Men då blir det ett nytt projekt. Ytterkläder och lyfta till och från bil eller vagn beroende på vart jag ska. Samma visa när jag ska hem. Och allt bus som kommer ske på plats dessutom.
Lunch och stök igen och sen lägga Mikael, ännu ett lyft. Sen får jag vila medan Gabriel sitter i soffan och tittar på tv. Det för att han ska lugna ner sig lite och ha aktiv vila eftersom han väljer att inte sova på dagen.
När Jonas vaknar tar han med sig Mikael ner och vi hjälps åt med det lilla mellanmål vi äter. Sen är det middag att laga och Jonas åker. Det går så fort den dagen. Och så har jag alla lyft på kvällen igen. Jag är verkligen helt slut när Jonas jobbar. Och jag lider med honom över allt ansvar han får ta när han är hemma.
Jag önskar att jag orkade mer. Men är man överviktig som jag har man redan oddsen emot sig, att dessutom vara gravid gör inte saken bättre. Men jag försöker så gott jag kan. Det är inte alltid det lyckas men ibland så.
Jag älskar att vi ska ha ett barn till, men nu vill jag att det ska vara tiden efteråt. Barnet är fött och våren är på väg. Man kan ta promenader utan att behöva stressa innan man ska gå ut (ytterkläderna), och man kan behöva gå ut och gå längre rundor istället för korta för att det blir så tungt med vagnen i snön.
Delar ni upp er vardag bra mellan er?
