Det är lite roligt det där. Han hatar att håret växer, vill inte använda schampo och han vet knappt vad en borste är. Men att gå och klippa av det oftare? Nej det är ju inte så roligt. Så det är en tvådelad känsla hos grabben, vilket kan reta oss till förbannelse många gånger. Men nu är han klippt, visst blev det bra?1
Den vänstra bilden togs i förra veckan på skytteavslutningen och den nya är den till höger som togs direkt när han kom hem. Nu slipper han åtminstone få ögonen fulla av hår tänker jag. Ska försöka få honom att inse att man kan klippa sig oftare, kanske redan till Gabriels födelsedag som är i februari. Visst lite nära men hellre att han klipper sig en gång extra än att det går hela vägen till sommaren. Min envisa lille skitunge. Åh vad jag älskar honom!
Och i fredags möttes jag av denna syn. Mikael stod glatt på ett ben och försökte ta sig över kanten på spjälsängen. Dags att ta bort ena långsidan kanske?! Egentligen är det inget vi vill, han kommer nämligen aldrig ligga kvar i sängen om han får möjligheten att ta sig ur, men vad ska vi göra? Vi kan ju inte låta honom klättra över känner jag. Det blir lite väl riskfyllt skulle jag tro. Men han kommer inte vara lika duktig som Gabriel, det vet vi redan. Det är för mycket spring i benen på den här killen. Gabriel förstod ju att han kunde ta sig ur sängen men gjorde det inte. Nu gör han ju det när han inte är trött och sådär, men Mikael? Han kommer ju klättra ur sängen så fort vi stängt dörren. När vi öppnar den igen kommer han titta på oss och flina lite sådär som han gör. Den lille rackarn, det är verkligen en Emil i Lönneberga det där!
