Hanna och hennes grabbar

Helt galet vilken helg det blev. Jag själv skulle vilja påstå att min förlossning började på fredagen och slutade på söndagen, men ändå inte.

För att dra lite bakåt – i tisdags hade jag minskade fosterrörelser och fick då åka in på kontroll. Allt såg bra ut och redan på onsdagsmorgonen fick vi komma för ett ultraljud. Detta är något de gör när man haft minskade rörelser så det var helt normalt.

I fredags sen hade jag sammandragningar hela förmiddagen men ingenting hände. Vid klockan 14 hade jag en tid hos min BM och promenerade dit. Hon gjorde en hinnsvepning. Det var inget trevligt men det satte igång saker kände jag. Dock blev det inget mer än väldigt otrevliga känningar resten av kvällen.

På lördagen var vi ute på förmiddagen med barnen. Allt för att röra på mig så att något skulle hända. Men ingenting hände som vanligt. Jag var så frustrerad! På kvällen sen ringde jag in och berättade att jag har väldigt mycket sammandragningar och i långa perioder, är det här normalt? Vi snackar att jag kände sammandragningar med 5-10 minuters mellanrum och de höll i ungefär en minut. Jag kunde andas genom dem men det var såklart tufft för det tar ju på psyket. Svårt att slappna av när detta återkom i flera timmar under ett helt dygn. Eftersom rörelserna inte var de vanliga fick vi komma in på kontroll igen.

Jag blev nervös under kontrollen eftersom de inte kunde hitta några hjärtslag. Läkaren kom in och började leta med ultraljud. Till slut fann de hjärtat men eftersom hon sjunkit ner så pass långt och låg redo, har hon ju bollat ihop sig lite så det var svårt att komma åt helt enkelt. Så vi fick åka hem igen och se glada ut.

Jag hade sammandragningar under ultraljudet och CTG-kontrollen men det var oregelbundet. Men redan när vi var halvvägs hem, typ i Ekenässjön, kände jag att sammandragningarna blev starkare och att de kom mer regelbundet. Men eftersom jag fortfarande kunde andas genom dem och bara skratta åt att de kommer på vägen hem, fortsatte vi mot vårt hus. Snackade lite med mormor och hon tyckte också att jag var som vanligt, det var knappt att hon märkte att jag hade dessa sammandragningar, så ”enkelt” var det att andas genom dem. Så hon sa god natt och åkte hem.

Vi tog fram lite godis och dricka och satte oss i soffan för att titta på CSI. Men vi kom knappt 20 minuter in i avsnittet och sen fick vi ändra planerna. Nu var det verkligen 3-4 sammandragningar under 10 minuter och varje höll på i drygt en minut. Jag hade med andra ord nästan konstant ont. Så jag ringer förlossningen och Jonas ringer mormor. Snabba ryck och så fort mormor kommit hoppar vi in i bilen och sticker iväg. Vid denna tid har jag riktigt ont och klockan är strax innan 22 på lördagskvällen.

När vi kommer fram gråter jag nästan för att det är så intensivt. Jag har bara haft ett par korta minuter där jag kunnat slappna av ordentligt. I övrigt har jag andats och fokuserat, ibland hummat och sådär för att göra något annat. Kommer knappt ur bilen för att det värker hela tiden. Vi måste gå in genom sidodörren eftersom vi kommer fram precis innan klockan 22. De möter oss i dörren uppe vid förlossningen och jag orkar knappt gå hela vägen till rummet. Jag hänger över bordet och tänker att detta kommer aldrig gå men på något sätt får jag av mig på underkroppen och de undersöker mig. Jag är öppen 3 cm. De är lite förvånade över att jag har så ont redan men de såg ju att det är inte lönt att skicka hem mig när jag är så påverkad så vi blev inskrivna någon minut över klockan 22.

Vi hade tur och var de enda som skulle förlösas denna natt så vi hade både barnmorskan och undersköterskan för oss själva. Och de lyssnade på oss. Barnmorskan ville gå iväg och skriva in mig och göra allt sådant men då sa vi att jag ska ju ha två nålar och narkosen ska kontaktas direkt eftersom de inte vill söva mig om det behövs. Detta visste ju inte hon om för hon hade inte hunnit läsa min journal så hon ändrade sin tankegång, satte mina nålar och ringde narkosen innan hon gjorde allt det andra. Jag kände mig så trygg med att hon gjorde så. Att hon lyssnade till vad vi fått till oss.

Jag hade lustgas och de höjde den bitvis för det hjälpte inte. Vi fick vänta ett tag på narkosen men till slut kom hon. Jag ska vara ärlig, nu börjar mitt minne bli helt suddigt. Jag har kört mycket med lustgasen och jag är så trött och har så ont. Mina värkar slog till både i magen som mensvärk men också i ryggen. Jag kunde knappt ligga ner på rygg men att sitta upp gjorde också fruktansvärt ont. Eftersom jag själv inte hade kontroll över mig var Jonas tvungen att hela tiden hålla i mig så jag inte föll åt sidan eller liknande.

Jonas har berättat för mig att jag vid ett par tillfällen har sagt att jag är så ensam, det är ingen här. Det jag minns av detta är att jag vid några tillfällen hör hur de pratar runt mig men att rösterna försvinner. Jag hör ingenting, bara mig själv andas. Och när jag har tänkt på detta tror jag att jag vet anledningen. När jag fokuserade på att andas in genom näsan och ut genom munnen med lustgasen, ja det var då dessa tankar kom. När jag stressade och hade för ont andades jag in lite genom munnen, då fick jag inte samma effekt. Så när jag gjorde rätt blev jag verkligen bedövad. Det är så jag minns detta, även om det är väldigt luddigt.

Klockan 23.50 tror jag det var, hade jag öppnats helt. Så det gick snabbt! inte ens 2 timmar att öppna mig 7 cm. Vid 00.19 började mina krystvärkar och tre minuter senare är Liv född. Så här gick det undan. Efteråt frågade jag Jonas om allt. Jag har ju dels fött liggandes på sidan. Det visste jag inte. Men jag hade vid något tillfälle sagt att jag har så ont i ryggen så de testade att lägga över mig på sidan. Jag hade lugnat mig då och de lät mig ligga kvar. De hade sagt att jag fick börja krysta men Jonas hade bara skakat på huvudet för jag hade inte uppfattat något. Så de stod och diskuterade hur de skulle göra när Jonas märker att jag tar i självmant. Kroppen visste vad den skulle göra. Och så var hon ute!

Jag grät när hon skrek. Eller jag vet inte men jag tror jag gjorde det. Och skrattade. Vilken lycka. Förlossningen var förbi och hon hördes. Det var allt jag kunde tänka. Men jag fattade ingenting, vad hade hänt den sista tiden? Så mycket minnesluckor. Hur som helst, Jonas har fyllt i lite åt mig och resten får vara i en dimma.

Jag är inte missnöjd eller något. Det enda jag kan tänka på i sådant fall är att de skulle aldrig låtit oss åka hem. När de märkte hur svårt det ens var att hitta hjärtljuden, borde de vetat att vi skulle ringa redan dagen efter om minskade rörelser igen. De kunde lika gärna skrivit in mig och övervakat mig direkt. Kanske satt igång mig om det inte startat som det gjorde, då hade jag haft epidural från början och faktiskt haft användning av den, istället för att inte ens veta om att jag fått den. Och med tanke på hur viktig den är för en person som mig, överviktig som inte ska sövas om något händer, så borde de tänkt annorlunda tänker jag. Men så är det, nu är vi förbi.

Liv föddes alltså 00.22 men vi var kvar på förlossningen till 03.30 ungefär. Eftersom jag hade graviddiabetes behövde de göra extra kontroller. Liv behövde äta och få sitt socker testat och sådär. Så jag låg med henne på bröstet och bara njöt av tillvaron. Skakade lite av adrenalinet som pumpat runt i min kropp. Fick saker berättat för mig av Jonas. Trots att ett förlossningsrum inte är någon romantisk plats, är detta ett minne jag alltid kommer behålla. Det var lugnt, dämpad belysning och vi var själva med vår nya skatt. Det var så härligt.

När vi skulle gå till BB fick jag köra Liv i sin lilla vagn. Det kändes som att cirkeln slöts lite. När Lucas föddes körde jag vagnen till BB, när Gabriel föddes fick Jonas köra vagnen. När Mikael föddes blev han lyft av en barnläkare till neoavdelningen. Samma sak vid nåltavlan – jag satte nålen för Lucas, Jonas satte för Gabriel, en ur personalen gjorde det för Mikael och nu fick jag sätta för Liv. Lite som ett sista steg för detta är ju faktiskt min sista graviditet. Jag vill inte vara gravid fler gånger, det räcker nu.

Vi satt inne på vårt rum, ställde iordning våra saker, besåg vårt mirakel. Strax efter 03.30 fick vi vår mysfika. Jättegoda mackor och jag tog juice till. Jonas valde mjölk. Jonas var supertrött, jag gick in i andra andningen. Han la sig och somnade. Jag satt med Liv. Jag visste ju att barnmorskan skulle komma strax och ta nya prover på Liv. Så jag väntade. Njöt av hur tyst allt var förutom de små ljuden Liv gjorde. Så härligt. Medan proverna togs la jag mig i sängen. Liv fick ligga bredvid och hon ammades faktiskt! Helt galet vad nöjd jag var. Jag sov en stund. Myste med Liv. Jonas hjälpte mig när jag behövde. Jag sov inte alls mycket den natten.

På morgonen kom den nya personalen, de hjälpte till att få igång amningen. Så jag ammar faktiskt Liv nu. Så härligt! Det är ju vad jag vill men visst är det kämpigt! Jag har väldigt ont ännu, hon har inte helt rätt teknik än men nästan. Så jag är glad och tacksam. Personalen visade även hur jag skulle ta min Innohep. Ja en spruta för att motverka blodproppar. Jag ligger i risk för det på grund av mitt BMI. Så den första sprutan visade hon hur jag skulle ta.

Vi slappade mest i vårt rum, jag var knappt utanför dörren. Orkade inte byta om. Så Jonas hämtade mat och fixade medan jag ammade och myste.

På måndagen kände vi oss redo för att åka hem. Och det fick vi. De såg till att vi fick träffa läkaren innan ronden var klar. Vi käkade frukost och jag fick mina sprutor som jag ska ta hemma. Jag tog första där på sjukhuset, det var så enkelt. Strax innan lunch kom de och vi hade utskrivningssamtalet. Det var ju ett ganska enkelt samtal, det tredje på knappt lika många år så ”we know this”. Så vi skojade en hel del under samtalet om vad vi behövde tänka på och sådär. Barnmorskan hade en elev med sig så jag lät dem klämma och känna extra. Som barnmorskan sa – eleven behöver känna på alla typer av kroppar, jag hoppas inte du tar illa upp. Och det gör jag inte. Jag vet att jag är överviktig och känner mig inte kränkt för att hon säger så. Det är ju ren fakta liksom. Och hon sa det på ett snyggt sätt så vad är grejen?

Till slut kom vi iväg. Det kändes så konstigt att bara åka. Lämna salen och korridoren. Nu var det sista gången för min del, för vår del. Visst vi ska tillbaka på återkontroll på torsdag, men det är utanför, det är inte inne på BB. När jag ställde mig i hissen var det sista gången kändes det som. Det är det ju inte. Men sista gången jag ställer mig i hissen med ett nyfött barn som jag ska få ta med mig hem.

Jag känner en enorm tacksamhet att jag haft möjligheten att bära och föda fyra barn. Men nu räcker det. Nu är vår familj komplett. Nu börjar livet som en familj på 6 personer. Hur får man ihop vardagen? Vem ska man hjälpa först och vem behöver mer stöd än någon annan? Vem ska sitta vart i bilen, vems intressen ska vi hjälpa till vid och så vidare. Och vet ni vad? Jag längtar efter alla dessa utmaningar. Jag har alltid velat vara en mamma som ställer upp för mina barn, skjutsar till aktiviteter, går upp tidigt för att hjälpa till och allt sådant. Nu kommer jag få göra det om några år. Jag har inte glömt Lucas, men han har inte så mycket aktiviteter så det är inte som jag tänkt mig.

Hur som helst, livet är häftigt och nu fortsätter vi framåt!