Att amma har alltid varit svårt för mig. Eller nej det har det inte, nu ljuger jag. Men jag har haft olika känslor inför det, både när jag amma och när andra ammar.
När jag var gravid med Lucas var det ingen tvekan om att jag skulle amma honom. Det var det enda som fanns för mig. Jag var väldigt naiv och insåg inte att det finns de som inte kan amma – deras mjölkproduktion kommer inte igång, de har för låg produktion eller av andra orsaker helt enkelt inte kan. Jag tänkte inte alls på sådant då utan jag såg det som en självklarhet att amma.
Och amma gjorde jag. Men ganska snabbt insåg jag att jag var väldigt obekväm med detta. Inte att Lucas fick mjölk från mig, utan hur svårt det faktiskt var. Jag har tidigare sett min syster amma och det har sett så enkelt ut. Det har liksom bara varit att öppna BH:n och sen är vem det nu är som ska äta igång och äter. Jag har det mycket värre. Min byst är stor och hänger en del på grund av sin tyngd. Så jag måste alltså lyfta upp mitt bröst på något vis för att Lucas i detta fallet ska få lättare till ett bättre grepp när han ska äta. Så för mig är det inte bara att sätta mig i en fåtölj eller på en stol, jag måste ha exakt rätt vinkling och kunna hålla upp min byst med något och sen få till att barnet kommer rätt i förhållande till bröstet och kan äta. Lite bökigare för mig med andra ord.
Detta har fått mig att vara så orolig och nervös inför amningen med smågrabbarna. Med Gabriel stressade jag förbi amningen. Jag ville hem så fort som möjligt till Jonas som hade fått lämna oss på BB på grund av pandemin. Så amningen fungerade inte helt när jag åkte hem och efter det blev det att han fick ersättning när det inte fungerade. Med Mikael hade jag mer tankar på att ge det mer försök. Jag lärde känna personalen på BB och var trygg med att berätta för dem om mina känslor kring min byst. Men sen hamnade vi på NEO och där var det inte samma personal. Viss personal ville dessutom tjata lite för mycket för mig så jag låste mig helt. Så för att ingen annan skulle se mina problem, valde jag att pumpa istället. Mikael fick min mjölk i flera månader även om det var lite bökigt att pumpa och sen ge flaska och sådär.
Till denna bebis har jag nu valt att jag vill verkligen försöka. Jag har skrivit i min amningsberättelse at jag är nervös och känner mig osäker just på grund av min byst. Så de måste hjälpa mig ordentligt känner jag. För jag vill ha möjligheten att ge vår dotter min mjölk.
Men det finns ju mer saker som ställer till det för mig nu då. Eftersom min byst är så stor, tycker jag det är jobbigt att amma hos andra människor. Här hemma kan jag sätta mig i en av fåtöljerna uppe och vara själv i lugnet, kanske släcka ner lite. Men om jag åker till mina föräldrar, ja då kanske det bara är fåtöljen i tv-rummet som funkar. Kul att sitta där då om någon annan vill sitta där med. Jag tycker inte om det. Att jag ska slänga fram ett bröst för att mata mitt barn. Jag blir stressad av det och hon kommer känna av stressen också. Det här är ju min åsikt och mina känslor. Annars ska det ju vara fritt att amma var som helst, jag säger inte nej till det, men jag själv vill inte. Jag blir stressad och då påverkar jag barnet och så blir det stressat. Eller om man sitter i ett köpcenter och inte går undan, eller varför inte en restaurang. Föräldern bryr sig kanske inte, amma är ju normalt, men hur trivs barnet med att det är fart och fläkt runt omkring? För mig känns inte det helt rätt om jag ska vara ärlig, så jag vill gärna amma i min ensamhet. Men detta ställer ju då till det för oss. Om jag lyckas med amningen blir jag ju låst i mitt hem. Enda gången jag kan göra något är mellan amningarna men då hinner man garanterat inte åka iväg till Jönköping exempelvis för att shoppa.
Men detta är väl en smäll jag får ta. Om jag känner så här för att amma borta så får jag hålla mig hemma. Eller så får jag strunta i amningen och ge flaska istället, fast det vill jag helst inte. Men eftersom jag har dessa känslor måste jag ju själv hitta sätt att hantera dem och är de då att inte utsätta mig för stressiga situationer där jag måste hala fram bysten och krångla och fixa, ja då får jag ju undvika just dessa situationer. Jag har sagt att jag vill amma som längst i 8 månader ändå. Beroende på när hon kommer så börjar jag ju studera innan hon är året så jag kommer ändå sluta till dess.
Hur känner ni för det här att amma bland andra? Tycker ni det är jobbigt? Eller är det jobbigt om det är familj eller främlingar? Att amma på restaurang eller i köpcenter? Eller vill ni som jag låsa in er och göra det i lugn och ro för det är tryggast så?
