Som ni kanske vet känner jag mig klar nu efter fyra barn. Detta blir den sista, punkt. Jag orkar inte vara gravid fler gånger. Jag tycker ju ärligt talat inte det är speciellt roligt. Vet att många inte håller med mig men så är det. Med Gabriel hade jag ju foglossning så tidigt så jag kunde ju inte göra något utan att fysiskt ha ont, sista 10 veckorna hade jag ju ont konstant, det spelade ingen roll om jag satt, låg, stod eller något sådant. Allting gjorde att jag hade smärta i fogarna.
Med Mikael hade jag så mycket sammandragningar så där var det jobbigt att röra sig av den anledningen. Det gjorde ju dessutom att vattnet gick för tidigt och jag blev inlagd. Den känslan var också brutal.
Denna graviditet har ju också innehållit en hel del sammandragningar, vilket gjort att jag lagt så mycket mer grejer på Jonas i rädsla för att få ont någonstans. Så i förebyggande syfte har jag undvikt tunga lyft och så vidare för att inte trigga igång något. Jag har mått sämre vad gäller illamående och sådana saker också, för att inte tala om tröttheten.
Så jag känner mig definitivt färdig med allting. Detta har ju fått mig att skoja med Jonas. Att han måste knipsa sig för att jag inte ska bli gravid igen. Vad jag inte vetat är att han har funderat på det. Att han är villig att göra det för min skull, han känner sig i och för sig också färdig med antalet graviditeter så det är ingen big deal. Men jag blev lite snopen, det är ju något vi bara säger. Vi har en kompis som sagt samma sak till hennes sambo, han måste knipsa sig för hon vill inte ha fler barn och så vidare.
En annan vän till mig har knipsat sig, och nu ångrar han sig. Han är ung och det är slut med tjejen. Han är i åldern där många förväntas skaffa barn men nu kan han ju inte det så han blir ju lite ratad av just den anledningen. Så det är med sterilisering är ett stort ämne känner jag.
Men allt det här har fått mig att fundera. Om Jonas steriliserar sig, vad hjälper det mig? Jag kommer ju ha min menscykel och ärligt talat må skit. Jag vet inte hur mycket jag nämnt detta för er här i bloggen, men innan vi blev gravida med Gabriel hade jag hormonspiral. Jag tillhörde de som aldrig fick blödningar. Det var underbart! Efter Gabriel använde jag mig inte av något preventivmedel eftersom vi skulle försöka med ett barn till. De månader mellan som jag hade blödningar var fruktansvärda! Jag mådde så dåligt. Ena veckan ville jag typ mörda Jonas för att han inte gjorde vissa grejer. Alltså det handlade om att han inte ställde in disken i maskinen och sådant. Eller att han inte tömde soporna. Ni vet, vanliga grejer. Men beroende på vecka i cykeln, så mådde jag fruktansvärt över detta. Mörda eller skilja sig helt enkelt kändes det som. Och sen två dagar senare var allting bra igen. Men då var jag sugen på allt vad sött var – chips, choklad och godis över lag. En annan vecka var jag deprimerad och konstant trött. Ni som känner mig vet att jag blir horribel när jag är trött. Som tur var blev det inte så många sådana månader men de fanns liksom.
Efter Mikael satte jag in en ny hormonspiral för vi skulle ju vänta med barn. Men den tog vi ju ut och från det att vi tog ut den tills det att jag blev gravid, och kroppen hade ju inte hunnit anpassa sig till ett liv med spiral igen, så under alla dessa månader var jag ett vrak.
Så nu då är det så här för alla kvinnor? Är ni olika från vecka till vecka i ert humör och känslor? Påverkas ni av var i cykeln ni är? Eller är detta något som är värre för vissa? Tänker att man får för lite/mycket hormoner utefter sin kropps behov. Jag funderar nämligen på hur jag ska göra efter förlossningen. Mitt självklara val har varit just hormonspiral igen men nu har jag börjat fundera. Är det verkligen det jag ska ha?
Eftersom en tjej jag känner också har steriliserat sig började jag fundera. Förr fick man ju inte göra det men idag är reglerna ändrade. Är du över 25 år kan du begära en sterilisering och en process startar där man får träffa psykolog och lite sådant för att man verkligen ska vara säker på att det är det här som händer. Så nu funderar jag på om jag ska sterilisera mig istället.
Men jag har ju läst på lite. Framför allt inne på 1177. Där finns det massor av information men är det någon här inne som har steriliserat sig? Har du förändrats på något vis då? Humör? Sexlust? Känslor? Tankar? Eller har allting varit som vanligt?
Ni som är som jag och mår dåligt i er menscykel, vad har ni gjort för att få det bättre? Jag har ju jätteont under själva mensen och sen som sagt att jag är väldigt upp och ner i mina känslor och tankar. Jag vill inte ha det så. Hellre då en spiral som förhoppningsvis får mig att må bättre, eller kan man få några tillskott av hormoner på annat vis?
Hur har ni gjort? Berätta gärna för detta är ju verkligen en djungel!
