Okej, jag har sagt till mig själv att jag verkligen inte ska snöa in på det här ämnet här i bloggen. Om ni inte vill läsa om tv-spel och mina tankar så behöver ni ärligt talat inte läsa detta inlägg för det är det enda det kommer handla om.
Som sagt, jag vill egentligen inte skriva om detta intresse men nu blir det så ändå för att jag är så irriterad och min man sitter två våningar ner och jag orkar inte gå ner och berätta om detta spel igen. Plus att han har börjat spela det för att se vad det är jag snackar om så jag kan ju inte berätta allting för då avslöjar jag ju massor för honom.
Men så här ligger det till – ända sen jag var liten har jag fascinerats av tv-spel. Min bror och min syster hade varsin konsol och jag tyckte det var jättehäftigt! Min syster vet jag köpte sin begagnat och fick med lite spel, min bror köpte ett nytt (tror jag, har faktiskt aldrig frågat). När jag blev lite äldre fick jag spela på syrrans konsol, det var ett Supernintendo. Jag kände mig allsmäktig! När hon köpte denna konsol kom det med spel som sagt men även två guider till två av spelen. Hade jag idag vetat vad detta var värt, hade jag aldrig bläddrat i dem kan jag säga. Det ena spelet med guide var Super Mario world tror jag det heter. Man är vuxna Mario som ska hjälpa Yoshi att rädda prinsessan och alla Yoshi-ägg. Eftersom jag läst denna guide med alla banor och alla fusk, fixade jag ju spelet galant. Sen spelade jag spelet som blivit mitt favoritspel. Det är fortfarande min favorit och jag har så mycket känslor för detta spel. Det är Zelda – a Link to the past. Det är fantastiskt!
För er som kan lite om spelen från Nintendo, ni vet vilka Zeldaspelen är. Detta är det tredje spelet som släpptes och jag är helt såld. Än idag kan jag få för mig att spela igenom det och jag har så svårt att sluta när jag väl är igång. Med tanke på dagens storlekar på spel, är just detta ganska snabbspelat. Man behöver inte ens hitta alla grejer om man inte vill. Jag gör det oftast på ren rutin, typ att när jag ändå är i ett område kan jag lika gärna springa åt det här hållet för då får jag den här grejen.
Jag vet inte hur många gånger jag spelat igenom spelet men det är så många. Och efter detta har jag spelat fler spel. När jag köpte mitt Wii så köpte jag Twilight princess. Det är nästa favorit. Men det är mer för att jag har så många minnen av att jag och min kusin sitter och spelar tillsammans. Hur vi skrämmer upp varandra när vi inte är beredda på att vissa saker ska hända och sådär.
När jag födde Lucas blev det inte så mycket spelande och ärligt talat var det ju töntigt att spela, framför allt om du var tjej. Så spelen glömdes bort lite grann. Tills den dag då jag bytte från babyskyddet till en bakåtvänd stol i bilen. Helt plötsligt blev jag i princip ensam. Ingen kom och hälsade på och det var svårt att åka iväg när man numera var tvungen att lyfta i och ur Lucas. Hade han somnat var det svårt att få honom att somna hemma och sådär. Så jag satt alltid hemma och då dammade jag av konsolen igen. Spelade lite då och då, vet att jag tittade på mycket CSI:miami då samt virkade en del.
Sen träffade jag Jonas. Denna spelnörd till man! Han fick in mig på banan igen och nu sitter jag här med flera konsoler och massor av spel. Jag spelar inte längre bara på Nintendo utan nu är det mycket Xbox. Spelen jag fastnat för främst är Assassins Creed. Älskar och hatar dessa spel.
Anledningen till att jag älskar dem är ju för att de är så lika Zelda. Man spelar en karaktär och man ska rädda världen i enkla ordalag. Men för att göra det mer komplicerat – man är en karaktär i nutid som forskat bakåt och insett att man är en ättling till en känd person. Just nu spelar jag Odessey, ett av de senaste spelen och då är jag en ättling till Leonidas, kungen av Sparta. Så detta spel utspelar sig under åren efter Leonidas i antika Grekland. Nu är detta spelet ett av de senaste som sagt så det är jättestort och det har mest att göra med just dåtiden. De tidigare spelen var en blandning av den nutida karaktären och den dåtida.
I spelen ska man springa runt i en open world. Man ska gömma sig, mörda och hjälpa människor. När man kommit en bit på vägen får man veta vad det är man är ute efter. I det här fallet så finns det något som kallas för kulten. Jag vet inte varför den finns, men deras uppdrag är att få världen att bli bättre. Detta genom att infiltrera både grekerna och de från Sparta under det långa kriget.
Nu till det jag stör mig på. För det första, jag har spelat 90 timmar nu (japp ni läste rätt) och jag har klarat av huvudstoryn. Problemet är bara att det är tre olika storys som är huvudstorys. Den ena delen handlar om min familj, vad hände efter den där dagen på klippan? Var är min mor? Min far? Hur kan min bror leva? Typ sådana saker. Men under resans gång får man höra om kulten och det är den andra storyn. Den tredje storyn handlar om mitt spjut som jag fått efter min morfar – Leonidas. Problemet är att alla tre stories hör ihop. Jag kan inte uppgradera mitt spjut om jag inte får info om kulten. Men vissa delar om kulten får jag veta om genom min familj och tvärtom. Det är så rörigt!
Efter drygt 70 timmar någonting så hade jag helt plötsligt klarat första storyn. Om jag hade spelat spelet rätt så skulle spelet vara slut där. Då skulle jag ha gjort allt annat och sen var det klart. Men så spelade inte jag. Man får ju välja själv vilka missions man vill gå för, vilka man vill prioritera och allt sådant. Men jag har upplevt flera gånger att spelet varit svårt, extremt svårt. Jag har gått från normal svårighetsnivå till lätt nivå. Jag fixar det inte annars. Och jag har sett till att jag har en högre level än mina motståndare och så vidare, allt för att göra det enklare för mig.
När man springer runt så är man i olika områden. Varje område har en level och jag har alltid sett till att vara högre än området. Till slut så hann jag ju inte göra områden förrän jag var över deras level också. Så när jag var klar med första storydelen, ja då hade jag inte ens besökt alla delar av kartan. Det har jag fortfarande inte och då har jag spelat drygt 20 timmar till (om inte mer) sen storyn var klar.
Men det är det här som är så irriterande. Varför ska spelet vara så stort och varför ska det finns tre huvudspår? Dessutom finns det ju fler spår, jag håller på med ännu ett som jag kommer bli färdig med om bara några timmar förhoppningsvis. Eller ja i alla fall del ett av det, sen lär det komma mer som jag ska göra.
Varför gör man spelen så stora idag och så röriga? Just Assassins tycker jag är väldigt röriga för det är så mycket. Flera olika huvudspår att följa, mängder av mindre uppdrag. Helt plötsligt kommer det uppdrag från ingenstans som man inte har en aning om hur man ska lösa och så vidare. Spelutvecklaren, Ubisoft, har gjort fler spel som jag gillar, däribland Far Cry. De påminner enormt mycket om varandra men jag upplever inte de spelen lika komplicerade som Assassins. Kanske inte spelat tillräckligt många men känslan är den i alla fall.
Hur som helst, jag är snart klar med spelet och jag kommer fortsätta spela. Jag har nämligen så jag kan spela flera av spelen via Xbox online. Supersmidigt och jag slipper köpa alla spelen. Jag tänkte att jag ska spela igenom allesammans, kommer inte ihåg exakt hur många som ligger där. Men jag vet att Ezio collection finns och det är tre spel. Jag vet även att det första jag spelade – black flag – finns också. Det tycker jag är jätteroligt! Man är pirat och seglar en hel del. Tycker det är jätteintressant. Sen finns Unity, Rouge och Syndicate, jag har alla till mitt Playstation (ja Ezio också) men jag har inte spelat alla. Tror även Origins finns och det har jag spelat också och har till Playstation. Det senaste, Mirage, finns och det tänkte jag spela igenom. Tror även Valhalla finns. det kom 2020 och jag köpte det till Xbox men jag spelade inte så mycket som jag tänkt. Jag hade så mycket foglossning med Gabriel så jag kunde inte sitta ner alltför länge i soffan.
Hur som helst, jag är en spelnörd och jag har varit så irriterad på detta spel så många gånger. Jag har till slut bara släppt alla tankar och spelar det bara nu. Följer inte någon röd linje känns det som. Eller ja det gör jag ju nu när jag bara springer runt och löser uppdragen så jag blir klar med alltsammans.
En annan sak som jag funderar på när det gäller spel, varför ska man ha så långa konversationer i dem? Jag tappar ju intresset. Dels tappar jag det för att jag förstår inte allt som sägs alla gånger. Det går hyfsat fort och jag hinner inte alltid läsa eller översätta det i huvudet, då är jag körd. Sen när man klickat sig förbi allting, ja då var det bara utfyllnad! Alltså inget som tog en framåt i spelet. Men sen ibland så är det dialoger som är sådana man ska läsa. Så nu måste jag läsa igenom allting varje gång känds det som, och det orkar jag verkligen inte! Så jag älskar att spela men jag hatar att det är så stort idag.
Spelar ni tv-spel? Vilka spel på vilka konsoler i så fall? Eller är ni föräldrar till tv-spelande barn?
