Jag har ett problem. Det stavas Lucas. Nej då, skämt och sido. Han är inget problem, men han orsakar vad jag ibland känner är onödiga problem. För att ta gårdagens exempel:
Sedan vi flyttade in i huset har vi haft ett problem. Det är egentligen inget problem, snarare en principsak. Men vi trycker på det för att Lucas ska lära sig lite om ansvar. Det är jättelöjligt jag vet, men det belyser även en del av problemen vi har här hemma.
Varje morgon (fram till denna vecka) har jag oftast ätit frukost med smågrabbarna innan jag väckt Lucas. Eller så jag redan åkt till plugget eller vad som. Så vi sa direkt att från och med nu ska Lucas göra iordning efter sig när han ätit frukost. Med att göra iordning är att han ska ställa in det han använt sig av, torka av bordet och sätta påsklämman om påsen. Inte jättestora och tunga grejer. Men något som är enkelt att komma ihåg eftersom det görs varje dag. Så hur ofta tror ni att Lucas kommer ihåg detta?
Ett tag var han jätteduktig och sen var det som han fick minnesförlust. Vi säger åt honom minst 4 dagar i veckan att han ska göra iornding efter sig. Han suckar och kommer tillbaka. Samma visa så många gånger. Han blir irriterad och vi säger att det är inget att vara irriterad över. Gör det på en gång så är det gjort.
Lucas anser såklart att vi är hemska och värdelösa som tvingar honom till detta. Men anledningen till att vi gör det är ju ganska god. Om jag redan städat efter en frukost, ska jag då städa efter ännu en? Går mitt liv ut på att jag ska städa upp efter alla andra hela tiden? Jag tycker inte det ska vara så. Därför har vi infört denna regel, han slabbar, han städar.
Vi har också i familjen fasta tider när vi äter. Frukost 7.30, frukt 9.30, lunch 11.30, mellanmål 14.30, middag vid 16.20 eller 17, kvällsmat vid 19 ungefär. Efter varje måltid behöver vi städa undan, det blir disk och bordet blir smutsigt. Så om Lucas nu då väljer att äta en timme senare än oss på helgen, är det meningen att jag återigen ska torka av och fixa då? Alltså det tar ungefär 45 sekunder, men principen är ju att jag redan gjort det en gång. Likadant vid kvällen. Vi äter klockan 19, eller så äter vi inte alls.
Varför är vi så hårda vad gäller kvällsmaten? Jo för att Lucas har bestämt att han måste spela tv-spel till klockan 21 med sina vänner. Han måste hinna spela så mycket som möjligt, annars går ju världen under. Så han skiter i att han är hungrig och sen kommer han klockan 21 och frågar om han får äta. Jag säger nej, är det fel? Visst det är synd att han ska lägga sig hungrig, men om man är hungrig får man ju gå ifrån när man ska och inte komma senare, eller? Vi har haft den här diskussionen innan. Då har han suttit och ätit i en halvtimme och tagit sin tablett en halvtimme senare än han ska. Vilket i sin tur leder till att han är upp minst en halvtimme längre än han ska vara, men om man gör så får man ju vara vaken längre. Att han sen är jättetrött dagen efter förstår han inte.
Denna diskussion har vi haft och ändå återkommer den rätt vad det är. Det roliga är att han tror ju att mormor och jag inte pratar med varandra för enligt honom äter han så sen kvällsmat där ute. Det gör han inte kan jag garantera eftersom han sitter bänkad vid nyheter med morfar vid klockan 21.
Men vad tycker ni? Gör jag fel som ”tvingar” honom att städa undan efter sig när han ätit frukost? Är det fel av mig att neka kvällsmat så sent som klockan 21? Jag personligen tycker inte det. Jag tycker inte att man ska springa och äta vid olika tider jämt. Alla ska äta samtidigt för att göra det smidigt, men också för att man inte ska mygla till sig att stanna uppe längre.
För mig är detta självklart, men det är det kanske inte för alla tänker jag?
