Idag var det dags att ringa in för ett flerpartssamtal med specialistmödravården om min graviddiabetes.
Det är så komiskt. Jag har kollat mitt fastevärde under förra veckan, flera gånger. Vid alla tillfällen var mitt värde lägre än vad det ens behövde vara. Vad tror ni händer idag när jag vill börja mäta på riktigt? Jo självklart så är värdet högt! Alla andra dagar har det legat mellan 4,6-4,8. Max är 5,2 och jag hade såklart 5,3. Det slår verkligen aldrig fel. Så redan morgonen började horribelt eftersom jag vill börja analysera vad som gick fel.
Åter till samtalet. Det gick ungefär så bra som jag förväntade mig. Jag frågade på slutet vad som är ”sent” enligt dem. Med Mikael hade jag också graviddiabetes och då kunde jag aldrig få mitt fastevärde att gå ner. Man tar testerna tre dagar i veckan, två av dem var alltid för högt. Spelade ingen roll vad jag gjorde. Sent enligt specialismödravården är klockan 18. Hur ser det ut i min familj? Nu pratar jag och utgår från min familj. Jag vet att andra har helt andra förutsättningar och fixar allting, men detta är min familj.
Tre dagar i veckan äter vi redan klockan 16.20, övriga dagar klockan 17. Thats it. Det är en rutin som vi jobbat in under en ganska lång tid. Smågrabbarna får ett kvällsmål innan de lägger sig och allt fungerar klockrent. Ska vi kasta om allt detta nu för att jag har graviddiabetes? I knappt 10 veckor? Det är ärligt talat inte värt det. Att lägga om rutiner för Lucas del är nästan omöjligt och inget man gör förrän man tänkt igenom det ordentligt. Och om 10 veckor kommer detta vara ”över” så varför engagera sig?
Jag har de senaste två timmarna gråtit i vanlig ordning. Jag fattar verkligen inte hur man som vårdgivare kan ge så generaliserad vård. De tittar endast på mitt socker dessa dagar jag testar mig, sen ser de inget mer. De tittar inte på att jag har en familj med tre barn där ett har NPF. De tittar inte till att min man jobbar väldigt märkliga tider utan jag ska bara göra som de säger och sen är det inte mer med det. Att det ställer till precis allting, det skiter de i. Att jag mår skit verkar de heller inte bry sig om. Det är så mycket snack om hur vården ska sätta patienten först, inte sjukdomen eller symtomen. Men på specialistmödravården ägnar man sig inte åt sådant, där ägnar man sig enbart åt att generalisera.
Fruktansvärt.
