Jag grät på riktigt i omgångar i tisdags, utan att helt sluta gråta. Vilken dag.
Det började på morgonen med att vi käkade frukost. Sen började Mikael skrika. Jag hade redan lagt upp en plan för dagen, rensa, så han skulle inte sitta i soffan utan följa med mig upp. Så jag trodde ju att han bölade för att han vare sig fick napp eller fick sitta vid Tv:n. Jonas skulle köra Gabriel till förskolan. För er som inte vet – Gabriel går en dag extra varannan varannan vecka för att det inte ska gå för långt mellan dagarna på förskolan och han är ju sen med talet, därav att han skulle dit själv.
Jonas åker och Mikael skriker. Till slut ger jag mig och han får nappen och jag sätter igång nyhetsmorgon. Vad händer? Jo han lägger sig på soffan och somnar! Aldrig hänt tidigare. Sen skriver Jonas till mig. Gabriel får inte vara på förskolan. Jag exploderar här hemma. Då har jag lyckats fylla i på appen där vi har schemat, men på den fysiska lappen har jag inte skrivit med att han ska vara idag. Så han fick inte vara för de hade ju anpassat personal efter lappen. De hade dock sett i måndags att det var olika, men inte hört av sig för att kolla läget. Bra personal. Jag bryter ihop. Gråter och säger att han kan hälsa dem att vi säger upp den där förbaskade skitplatsen för de är ju totalt värdelösa ändå. Jag var så arg!
De kommer hem och Gabriel är inte så glad. Sen gör han ju typ allt för att väcka Mikael som sover gott. Så istället tar vi med Gabriel upp så Mikael får sova. Och i förra inlägget berättar jag ju hur bra det rensades så det tar vi inte här. Men jag går hela tiden och smågråter för jag är så trött på alla dessa småsaker hela tiden. Nu är det för mycket helt enkelt.
Det började med sömnbrist natten till måndag och sen en tenta man inte fattade något av och att man skulle ha 100%. Fortsätter med att det sjunker till 70% och ångesten för att den ska bli godkänd är stor. Och sen denna dag då.
Vidare så gick vi ner för att fixa lunch till grabbarna och då väcker såklart Gabriel Mikael så han börjar ju skrika. Och skrika och åter skrika. Han skrek i princip hela dagen. Vi försökte ge honom lunch men icke. Sen skulle vi ge Gabriel lunch men han ville inte heller. Till slut åkte Gabriel i säng utan lunch för att han bara skrek han med för att han inte fick titta på TV. Vi försökte ge Mikael något annat att äta men icke. Efter mycket om och men åt han en kokostopp och knäckebröd. Då var han nöjd. Han somnade om och Gabriel fick komma ner igen och då gick minsann lunchen ner. Kaos med andra ord så jag satt bara och lät tårarna rinna. Jag orkade ingenting. All energi och allt var totalt väck.
Utöver det här så börjar Lucas skolan på onsdagen och nu ska de börja med förändringar och då tänker jag på hur jag ska få hans biologiska pappa att göra förändringar. Så jag gråter över det. Och sen är det något med maten som stör mig så då gråter jag över det eftersom jag har graviddiabetes och stressar över den. Ja ni hör ju. Det är många olika saker som bara kraschar.
Jonas åker till jobbet och barnen är typ lugna. En stund innan de ska lägga sig tar jag med båda upp och fortsätter plocka lite medan de kör med bilar och tittar i böcker. Det funkar hur bra som helst tills jag ska lägga dem. Då vill Gabriel ner igen och det vill inte jag. Då börjar allting om igen, han skriker som en galning och börjar slå mig för att jag inte gör som han vill. Så det slutar med att jag ”kastar” honom i säng som man så fint säger. Han åkte i säng och Mikael likaså, utan sagor och allt och jag sa god natt. Gabriel sa inte ett ord efteråt och det gjorde inte Mikael heller egentligen så jag satt och grät still i fåtöljen tills de somnat.
Men vilken skitdag! Alltså jag var så dränerad på all energi. Skrev ett långt SMS till Jonas sen om hur dåligt jag mår och vilken ångest jag har över att jag numera ska göra ”allt” själv med barnen. Från och med tisdag går de ju bara 9-14 på förskolan tre dagar i veckan. Inte efter Jonas tider alltså. Så jag kommer behöva ta dem till förskolan själv då han sover. Min mor kommer kanske kunna hjälpa mig ibland men hon kan ju inte sätta sitt liv på paus tre dagar i veckan bara för att jag behöver hjälp. Visst man ska vara en by som hjälps åt med småbarn, men att hon inte ska få göra det hon vill när hon äntligen är pensionär är ju pinsamt! Visst vill hon hjälpa till, men hon har ju grejer hon gör också, ska hon försaka allting för att vi ska ha barn igen? Funkar inte riktigt så…
Så jag skrev ett långt SMS om hur jag faktiskt hatar mitt liv just nu. Att allting blivit sådant kaos. Hur ska jag ens orka allt det jag ska göra när jag knappt orkar en dag? Hur ska jag orka få på barnen kläder och promenera två gånger om dagen för att det är lättare än att ta bilen? Men då måste jag ju ta på dem overaller, det är ju lättare med jackorna. Ja alla dessa tankar och väga för och nackdelar hela tiden. Det är helt enkelt fruktansvärt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår så dåligt över allt det här.
Så på kvällen sen när barnen sov och jag brutit ihop igen sa jag fuck it! Gick ner för trappen och åt ostbågar. Har jag tappat det så kan jag tappa det fullt ut tänkte jag. Smäckte ett gäng bågar och spelade lite men jag kunde inte njuta av något för jag var så upprörd och samtidigt nedstämd. Så jag gick och la mig. För skojs skulle kollade jag mitt socker på morgonen och fick en chock. 4,8! Med tanke på allt fusk under dagen kunde jag tänka att det skulle vara skyhögt men jag var under mitt maxvärde med råge och hur?
Då blev jag nästan mer förbannad och grät igen. Hur kunde mitt socker vara så lågt när jag tryckt i mig snacks det sista jag gjorde innan sänggående? Och varför blir det så när jag gör fel, men när jag gör rätt så blir det högt socker? Jag fattar ingenting.
Gjorde klart barnen och tog ner dem i källaren, kaos deluxe. Jonas hade full sjå att få på Mikael jacka och skor och han bara skrek. Jag skulle ta Gabriel men han bara sprang runt. Jag började gråta igen. Till slut kom Jonas iväg och jag satt och grät i köket. Det är alltså så här mina dagar ska se ut framöver. Jag ska ta hand om två barn som inte lyssnar för fem ören (de är små jag vet) och jag ska vara helt slut. Jag förstår verkligen inte hur jag ska få ihop det här. Visst får jag skylla mig själv, vi hade inte behövt skaffa ett barn till. Å andra sidan fick Jonas nya arbetstider först efter jag börjat plugga så hur skulle vi veta att det blev så här.
Jag är fortfarande inte glad och jag gråter när jag skriver det här, trots att jag är glad över att tentan blev godkänd och likaså duggan jag gjorde igår. Men jag har sådant ångest och är så stressad över allt annat. Dessutom måste jag få till hur vi ska göra med Lucas och hur hans rutiner ska bli för att han inte ska vara arg på mig när han kommer hem från sin biologiska pappa. Ja det är mycket nu, jag är stressad och jag mår ruttet!
