Min barnmorska ringde mig i onsdags eftermiddag innan hon gick hem. Japp jag har graviddiabetes. Jag blev direkt stressad för jag tycker det är svårt fast ändå inte. Jag berättade vad jag kände om den ”hjälp” jag fick förra gången och då sa hon att har jag frågor kan jag ställa dessa till henne istället. Hon kan åtminstone svara mitt i veckan till skillnad från specialisterna.
Jonas började bada grabbarna och jag åkte till Maxi. Där sprang jag på en bekant. I förbifarten så råkade jag säga att jag fått graviddiabetes så jag ska handla lite annan mat så det blir bättre för mig. Så vi började prata kost och grejer. Jag berättade då om min förra graviditet och upplevelsen av att inte få hjälp. Hon började ha väldigt många åsikter. Dels berättade jag om att mitt Hb-värde var lågt och att jag därför åt järntabletter. Ja men enligt henne skulle jag ju kontrollera mitt järnvärde innan jag valde att bli gravid, jag har kanske alltid dåligt värde? Jag blev paff över svaret, vet hon inte att kvinnor vanligtvis har lite sämre järnvärde på grund av menscykeln? Försökte då förklara att de kontrollerar det vid första besöket och sen ha de koll, det är ju någon mer som tar av det jag äter liksom.
Jag berättade att det är komplicerat att tänka om. Som i går till exempel. Vi skulle äta pommes och kebabkött. Jag ska ju inte äta pommes nu då, kanske dessa som är gjorda i en airfryer, men jag vill hålla mig så jämn som möjligt. Då kunde jag äta mer kött sa hon. Absolut sa jag men problemet är att vi äter upp ett paket vi fyra som äter kebabkött. Ska jag då köpa ett paket till så jag får lite till, och sen slänger vi resten för det är inte gott att äta det köttet som rester? Ja vi ska köpa en kartong till menar hon och det är väl jättebra att ha rester till nästa dag? Jag sa absolut jag äter jättemycket rester, men vissa grejer är så vidriga, bland annat detta kebabkött så nej tack. Men jodå, jag skulle absolut göra så, det var bara att gilla läget.
Jonas som inte äter rester alls i princip var typ dum i huvudet. Äter han inte rester får han lära sig. Förklarade då hur det låg till med hans rasttider och allt sådant, men nej han får ändå lära sig, punkt slut. Jag fattade ingenting. Alltså okej jag kan tycka att Jonas kan äta mer rester, det tycker jag, men jag tänker inte tvinga honom. Det har varit lite kämpigt nu med maten dessa veckor, jag har mått illa och sen ska han ha lunch också. Så det har blivit lite tokigt vissa dagar men det har funkat. När han är ledig på förmiddagen så ser jag från och med nu till att laga sådant han tycker om att äta som rester. Inga problem. Men enligt henne så ska han lära sig äta rester, det fattar väl alla. Och med tanke på att jag nu måste tänka på vad jag äter, måste han anpassa sig efter mig. Vi tog spenat som exempel för hon visste inte från vilken mat man får just spenat. Han gillar inte spenat, jag älskar spenat. Så vad ska jag göra? Enligt henne ska jag skita i Jonas, laga min mat för det är den jag behöver och sen får han lösa sitt själv. Jag bara glodde på henne. Hur kan man tänka så? Så jag kontrade med att om han lagar egen mat, vilken mat tror du barnen kommer äta? Då får vi inte äta tillsammans utan var och en för sig. Vad är det för förhållande? Och när han tröttnat på att äta samma mat om och om igen (för han kan inte laga så mycket mat), ska han då börja hämta mat ute? Då får han ju inte ens äta den hemma på grund av barnen. Hennes svar var: det är upp till honom. Jag började nästan gråta.
Jag som är gift kan inte bara strunta i min make för att han inte äter det jag äter. Varannan lördag kan barnen och jag äta spenat, fisk och annat som han inte tycker om. Det är jag helt okej med. När jag kommer vara hemma nu snart kan jag äta vad jag vill under det året, flera dagar i veckan eftersom han jobbar och inte äter lunch hemma varje dag då. Till vissa maträtter kan jag göra det jag vill ha också, om jag bara kommer ihåg det tidigare. Exempelvis när vi steker falukorv. Jonas vill ha makaroner och det har jag tröttnat på. Så jag brukar göra potatismos. Varför inte bara koka potatisen och sen göra spenatstuvning till? Det tar inte många minuter och vill barnen ha stuvning till makaronerna så får de väl det. Eller om de vill ha potatis. Den biten gör mig ingenting. Snarare är det bättre för vi äter på tok för mycket makaroner i detta hem.
Men bara tankesättet att jag ska strunta i om min man äter maten jag lagar eller inte. Det är brutalt. Man gör inte så. Vad händer med vårt förhållande om jag till slut skiter i och lagar mat till honom? Han får inte äta med oss andra utan får äta när barnen lagt sig för att de inte ska stå runt honom och stirra. Och vad händer med vår ekonomi om han ska handla hem mat flera dagar i veckan? Eller ens att köpa dubbla middagar i affären och så vidare?
Nej jag blev så arg och så ledsen över ett så idiotiskt tankesätt. Kände väl ganska omgående att det är tur vi inte ses ofta och jag behöver inte se dig oftare heller efter den här inställningen och den här utfrågningen. För det var en utfrågning. Det var samma sak när jag nämnde detta med motion. Det är svårt att vara ute och gå i detta väder, jag har halkat en gång och slagit mig och så vidare. Ja men om jag inte kom iväg till gymmet, varför ställde jag mig inte och lyfte ett mjölkpaket lite upp och ner och tränade min biceps? Jag blev så chockad så jag visste inte vad jag skulle svara. Men svaret är att ett mjölkpaket väger ingenting. Jag är van vid tunga vikter. Så jag kan ju lika gärna ställa mig och lyfta någon av mina barn för att få det motstånd jag vill ha.
Jag gick ganska snabbt efter det, gjorde allt för att inte börja gråta och kände rent instinktivt att här har vi en person som aldrig behövt tänka på någon annan i sitt liv. Har fått göra precis som hon känner för i alla år. Det blir roligt för henne den dagen hon skaffar kille, de blir sambos, kanske skaffar en unge eller två. Hoppas hon ändrar inställning när hon inser att det går inte göra som man själv vill alla gånger.
Hur tänker ni kring allt detta? Ska jag sluta laga mat till min man?
