Jag funderar på om jag tagit mig vatten över huvudet.
Jag älskar att jag pluggar och skaffar mig en utbildning. Tycker det är så roligt och upplyftande. Men att sätta igång med studier på 100% där jag pendlar minst 1,5 timme enkel resa med ett byte på vägen, ja de var kanske lite för mycket så här direkt efter nästan tre år hemma.
I måndags kraschade jag totalt. Jag var så trött, huvudet sprängdes av en huvudvärk och ögonen var helt slut. Men jag hade samma reaktion igår.
Okej jag fattar. Helt plötsligt har jag tider att passa och förhålla mig till, stressen ökar lite. Jag tar barnen själv till förskolan denna vecka, ansvaret och stressen över tiden. Oron över buss och tåg. Hinner jag till föreläsningen. Jag fattar att det blir en omställning som heter duga. Att jag sen har 36 kurskamrater som kacklar hela Rise , går inte saken bättre. Jag har lärt känna en riktigt bra, vet namnen på kanske max fem till, sen har jag ingen koll. Jag har ju knappt ens träffat 35 personer under de här åren jag varit hemma. Jag har varit enormt isolerad.
Att bara gravid med foglossning hämmar otroligt. Att vara gravid under en pandemi gör det ännu värre. Sen fortsätter det så – småbarn under pandemin vill man heller inte smitta. Och att nästa graviditet sen resulterar i att jag får läggas in i fyra veckor plus en på neo, ja då är man galet isolerad.
Alla intryck av allt stök på morgonen, resan, människorna…jag är helt slut!
Jag tänker inte hoppa av, jag bara inser att det kommer inte bli så lätt som jag tror. Det kommer inte vara roligt alla gånger för jag orkar inte.
Idag får jag i alla fall skjuts av mina föräldrar. De hade lite ärenden i Jönköping och kunde matcha mina tider, så nu slipper jag buss och tåg idag i alla fall.
