Sen har det här bara fortsatt. Jag städar när jag kan, men det är inte alltid det går med småbarn hemma. Jonas har inte städat sen vi hade kalas för Mikael, det vill säga för 7 veckor sen ungefär. Sen dess har jag inte sett honom med varken dammsugare eller golvmopp eller ens en dammtrasa. Varför ska män vara sådana? Visst, om jag städar inomhus då, ja då får han ta hand om allt utanför. Men gör han det? Nej. Han sköt på gräsklippningen i evigheter nu senast. Det är jag som säger åt honom att vi måste tvätta bilen, eller så gör jag det själv. Vi har ett abonnemang på tvättautomaten här i stan så det är åtminstone smidigt.
Det är så tråkigt att behöva tjata. Att behöva påminna. Jag orkar inte det. Som nu till exempel. För två dagar sen använde Jonas strykjärnet och strök fast en bokstav på en jacka. Helt okej. Men strykjärnet står fortfarande kvar där han ställde det. Inte där det sak vara utan i fönstret i vardagsrummet. Är ett under att ingen av grabbarna fått det i huvudet när de dragit i sladden liksom.
Idag fick jag ett ryck. Efter nyhetsmorgon startade jag stadens hjältar till grabbarna och hämtade dammtrasan. Den låg på översta våningen så jag passade på att damma av där lite snabbt, innan jag gick ner och dammade mellanplan. Så nu är alla sovrum dammade och även vardagsrummet. Jag ska damma hallen på mellanplan med och göra vad jag kan i köket. Jonas kan ju ta toaletterna och golvet då eftersom han inte städat något på sju veckor, det är väl rättvist?
Problemet är att Jonas menar att han ska umgås med sina barn. Visst jättebra. Men barnen tittar på stadens hjältar och han tittar på youtube. Är det att umgås? Nej verkligen inte. Men i hans huvud är han ju så social. Jag blir så trött på det beteendet. Jag har till och med slutat prata med Jonas när han sitter med sin telefon. Finns liksom ingen mening att prata med honom för han hör inte ens hälften.
Hur gör ni hemma hos er? Städar en av er och den andra tar hand om utsidan? Hjälps ni åt på lika villkor eller är de en av er som tjatar?
