I fredags berättade jag för Jonas om mina känslor. Jag ska ta det från början. Varning får långt inlägg!
I fredags vaknade jag och grät. Jag var så trött. Men med två småbarn var jag tvungen att kliva upp. Nästa gråtattack kom i köket när Gabriel sträckte sig efter precis allting. Den tredje kom en timme senare och jag var så trött.
På eftermiddagen när Jonas var hemma och vi återigen tog isär dom eftersom Gabriel är lite för hårdhänt sa jag du får aldrig mer jobba övertid. På kvällen när vi lag barnen sa jag till Honas som det var. Jag orkar inte mer.
Jag älskar våra barn men jag är så trött. Mina dagar ser likadana ut – bli väckt av illvrål, servera/mata frukost, tömma diskmaskinen för att kunna ladda en ny. Byta blöjor och borsta tänder.
Jag berättade allt. Om hur jag gråter av trötthet, om hur jag inte ser någon lycka i mitt liv längre. Jag kliver upp som en robot och bara gör, inget roar. Jag är trött på våra fyra väggar. Jag är trött på att inte träffa människor. jag kommer inte ens iväg till gymmet längre för att jag orkar inte och känner ingen inspiration.
Jag berättade för honom hur mycket lördagskvällen betydde för mig. Vad den symboliserar. Hur jag känner. Hur jag tänkte med att han fick bestämma själv hur länge han skulle jobba och så vidare. Jag berättade allt, grät och hulkade.
Och Jonas förstod. Han gick ner och fixade med vagnen eftersom det har strulat med däcken lite. Förhoppningsvis behöver vi inte köpa någon ny än i all fall.
På lördagen vakande jag lika uttråkad. Men strax efter frukost messade Jonas om att han kunde kanske gå vid kl 16, ska vi gå ut då? Mormor sa ja och vi började fixa. Testade en kort promenad med vagnen och allt funkade. Strax efter kl 14 var jag hos mormor och morfar med all packning och Jonas var redan på väg hem. Vi bokade bord på pinchos. Jag duschade och sminkade mig, tog ett glas vin. Hittade lite kläder och sen fick vi iväg.
Menyn var lite kort denna gång på pinchos. Var mycket som ”fattades” men vi fick ihop ett antal tapas ändå. Efter maten tog vi en drink och lite efterrätt. För första gången någonsin satt vi kvar hela vår bokade tid. Vi gick de få stegen bort till ladan och där satt ett par bekanta. Och där blev vi sen sittandes.
Oj så skoj! Vi skrattade, pratade om allt vi tycker om – film, tv-spel och allt däremellan. Vi drack öl och bara hade det fantastiskt. Det var verkligen så roligt.
Så trots att allting såg nattsvart ut i torsdags, kom vi iväg och kunde roa oss lite. Visst jag var nervös över att barnen sov borta men när mormor skickade bilder på hur de sov, andades jag ut.
Tänk så bra det blev ändå. Förhoppningsvis har Jonas nu fått lite förståelse också för hur jag mår av att vara vara hemma.
Har ni haft en bra helg?
