Igår upptäckte jag en sak jag inte tänkt på. Det måste gå ett tag innan man inser vad det är som är ”fel”.
Jonas har ju sen ett tag tillbaka jobbat tvåskift. Detta är inget varken han eller jag vill. Han vill inte för han trivs att jobba natt, jag vill det inte för att han träffar sina barn så lite nu. Nu när han jobbar eftermiddag träffar han bara barnen mellan 7-13.40 ungefär, sen åker han. När han jobbar natt blir det ju fler timmar eftersom han sover på förmiddagen när de oftast vilar eller senare är på förskola och i skola.
Hur som helst. Jag har sett fördelar med att jag tycker Jonas verkar piggar och vi hinner med mer här hemma när han slutar jobba redan på torsdagskvällen. Då får vi tre hela dagar som vi hinner fixa och trixa på med saker som behövs, det får vi ju inte när han jobbar natt för då jobbar han alltid till fredag morgon och sen sover han till strax efter lunch. Men nu får vi som sagt hela fredagen till fix med. Men i det långa loppet är det negativt att han jobbar tvåskift. Varför går jag inte in på här, det får ni läsa om i det här inlägget.
Men jag har upptäckt att det ger negativa effekter på mig personligen också. När Jonas åker till jobbet så har jag ju ingen bil. Så när han jobbar eftermiddag är jag ”låst” till huset hela dagen. Nu när det börjar bli varmt hade det varit roligt att kanske åka till Östanå eller något. Ja inte imorgon, det är inte varmt i vattnet ännu, men framöver. Jag tog det som exempel. Men när Lucas får sommarlov, vi kommer ju inte kunna göra något. Innan kunde vi alltid hitta på saker – Jonas sov ju på dagen och jag kunde ha bilen. På eftermiddagarna gjorde vi saker tillsammans. Ja ni förstår kanske hur jag tänker.
Igår när jag inte kom ut på någon promenad, ja jag blev knäckt. Jag satt i huset och gjorde inte ett skit rent ut sagt. Jag tappade lusten på allt. Jag kunde städat eller något istället, men när jag inte kunde gå ut, kände jag hur fast jag var. Hur tråkigt det är att han jobbar tvåskift och jag inte kan göra något med barnen. Låter kanske som ett lyxproblem, men jag har alltid kunnat göra ”vad jag vill” med barnen. I 2,5 år har vi klarat oss med en bil, men på grund av den nya skiftgången gör vi knappt det längre. Och vi kan ju inte köpa en bil till för att jag ska må bra, så dåligt mår jag inte. Men jag får nästan panik av känslan att jag inte kan ta mig någonstans. Bara det här att kunna åka till en kompis eller åka till mina föräldrar eller något sådant, det kan jag inte den här veckan.
Jag blir liksom lite apatisk. Jag tränar knappt, men det är inte bara för detta, det är även värmen, och jag orkar inte hitta på något med barnen. Det känns verkligen som att det enda jag gör är fixar mat till barnen. Ni som har partners som jobbar skift, känner ni så här också? Vad gör ni för att ändra på känslan? Jag hatar att känna så här för jag vet att det är en tillfällig känsla men som återkommer varannan vecka, men känslorna är där. Det är fruktansvärt.
