I torsdags ringde jag min arbetsplats. Pratade med vår personalansvariga om att jag till hösten tänkt komma tillbaka till jobbet. Närmare bestämt vecka 34. Vi skolar in barnen vecka 32-33 och sen är tanken att jobbet drar igång för min del.
Det som är bra med vår personalansvariga är att man verkligen kan berätta saker för henne. Så jag sa som det var – jag vill börja jobba vecka 34 men jag vet inte om det går. Till att börja med kommer jag alltid komma försent. Jag börjar jobbet 05.54 men jag får inte lämna barnen innan 06.00. Och efter det ska jag alltså köra i 25 minuter till min arbetsplats. Så jag kommer alltid vara sen, men det är det många som är just av anledningen förskola/fritids.
Men jag berättade också att Jonas numera jobbar 2-skift. Så varannan vecka vet jag inte hur vi ska lösa situationen med Lucas. Om någon av oss inte är hemma, kommer han inte komma iväg till skolan. Han kommer inte komma upp i tid, äta frukost eller ta sina mediciner. Han kommer inte heller komma iväg ordentligt. Ett par gånger kanske, men sen kommer det ta stopp. Han växer med uppgiften och blir glad att han fixar det, men sen när det ska vara så jämt, ja då är det inte roligt längre. Visst kan han vara hos mormor och morfar varannan vecka, men är det värt det i slutänden? Och är jag hemma med honom till klockan 08.00, ja då är jag inte på jobbet förrän 08.30 och då har det redan gått 2,5 timme, det gör rätt mycket på lönen. Detta gäller ju alla dagar vi jobbar förmiddag samtidigt, vilket är minst 10/månaden. blir ganska många timmar till slut.
Så jag sa att vi vet inte hur vi ska lösa detta ännu. Jag berättade också att jag spontant, på grund av allt detta, har sökt en utbildning jag varit intresserad av ett tag. Men jag vet inte när den drar igång heller, det står bara ”hösten 2023”. Är det vecka32? Vecka 34? Senare? Ingen aning. Man ska ansöka innan den 17 april, vilket jag gjort. Förhoppningsvis vet jag innan sommaren om jag kommit in eller inte.
Ännu en grej att tänka på är att Jonas kanske får komma tillbaka till natten. Då blir det ju lättare att jobba varje dag, även om jag alltid kommer komma lite sent. Men det blir inte 2,5 timme varje morgon, varannan vecka. Så det är många lösa trådar och vi har ingen kontroll. Jag sa allt detta så att hon ska veta att allting kan hända, jag kommer tillbaka, jag säger upp mig, jag går ner i tid. Ingen vet något än. Förhoppningsvis vet vi innan de stänger ner för sommaren i alla fall.
Det är jobbigt att inte veta vad som händer. Jag har ångest att återgå till arbete för jag vill vara med mina barn. Samtidigt vet jag att de mår bra av att träffa andra barn och blir stimulerade på andra sätt än här hemma. Men det blir ännu mer ångest när man inte vet vad som faktiskt ska hända, hur det ska lösa sig. Det stör mig och det är fruktansvärt jobbigt. Men det löser sig alltid, det vet man ju. Frågan är bara om man återgår till det vanliga eller om man stänger dörren och öppnar ett fönster till en ny verklighet?
