Nu märks det att Lucas är trött igen. Idag tog det ungefär 20 minuter innan jag gav upp och började gråta för att hans attityd är så fruktansvärd.
Det var fel på brödet. Fel på leverpastejen, allt var fel. Han orkar ingenting. För att Lucas ska förstå att vi är inne i en ekonomisk kris och att jag inte betalar hur mycket som helst för saker och ting, har jag sagt att jag köper den billigaste leverpastejen. Förra veckan var det ICAs. Veckan innan va det Lindahls och veckan innan de va de åter ICAs. Förra gången vi hade ICAs så va det inga problem, den var jättegod. Men sen köpte mormor (och jag) hem Lindahls och sen va de kört. Den är ju så mycket godare, enligt Lucas. Det är absolut ingen annan i familjen som märker någon som helst skillnad. Bara Lucas. Detta är bara en av grejerna, han gör så här med precis allt. Det ska vara den han bestämmer, allt annat är skit. Förr när han åt chips var det samma sak. Han ville ha vikningchips från Estrella. Vi handlade på Willys och de hade bara Olw så vi köpte deras dipchips. De är exakt likadana. Vi hällde upp chipsen i en skål och han sa ingenting, för det var ju ingen skillnad.
Så jag ställer frågan – tänk tanken att om alla andra butiker i stan inte fanns, bara Ica, vad gör du då? De har bara sin egna leverpastej. Vad gör du? Då skulle han dö. Inget att han måste förändra sig, utan han skulle dö.
Att sitta med sin 12-åring och att höra att han hellre dör än ändrar sig, det är brutalt. Och det är inte första gången. När Lucas inte får som han vill, ja då blir han tjurig, irriterad och envis. Och eftersom vi säger emot honom, ja då kan han lika gärna dö.
Jag har hört honom säga att han lika gärna kan dö i snart fyra år nu. Det är inget roligt. Jag vet på riktigt inte hur länge till jag som mamma orkar detta. Att gråta för att Lucas beter sig som han gör. Det tar så enormt på mina krafter.
Jag sökte hjälp hos soc innan jul. De la ner ärendet av en enkel anledning – han har diagnoser. Då är det inte riktigt deras uppgift, jag ska vända mig till LSS. Men dom kan inte hjälpa mig för dom har inga resurser.
Föräldrar till barn med Npf går oftare in i väggen än andra föräldrar. Jag förstår varför, synd att inga beslutsfattare kan förstå varför.
