Igår var Lucas ledig från skolan. Lärarna hade någon utbildning så jag tror det gäller alla klasser, åtminstone årskurs 6 är också ledig vet jag.
Jag både älskar och hatar dessa lediga dagar. Det är svårt att underhålla Lucas hela dagen och det blir ofta mycket ilska från hans håll.
I Lucas värld så ska dagen börja med sovmorgon, helst ska han få vakna självmant. Detta är något jag inte accepterar. Dels tar han mediciner som han behöver ta innan ett visst klockslag, men det som för mig personligen gör att han måste gå upp är att han inte kan göra frukost själv.
Nu låter jag som en curlande mamma, snart 12 år och gör inte frukost själv? Men nej jag curlar inte. Lucas vill inte lära sig. Han ser inte konsekvenserna av sitt egna agerande och väljer att inte lära sig. Detta är ett problem i många situationer.
Till exempel, om jag låter honom sova och går ut med grabbarna kan Lucas vakna under tiden. Han går då inte ut och gör frukost, utan i hans huvud blir det ”mamma är inte hemma, då äter jag inte frukost”. När jag sen kommer hem kan det vara försent med frukost för då kommer han inte äta lunch. Men utan frukost blir han lättirriterad och arg. Och hur mycket både jag, skolan, BUP och dietister har förklarat för honom hur det hänger ihop med maten, accepterar han inte det. Vad har mat med hans humör att göra?
Samma sak på kvällen. Han menar att han bara kan somna om han är riktigt trött och det blir han bara på sen kväll. Då sa jag att han har både rätt och fel. anledningen till att han är trött sent är för att kroppen varit vaken. Han hade dock blivit tröttare tidigare, om han aktiverades mer. Om han var ute efter skolan, cyklade, sparka boll, lekpark eller hoppa studsmatta. Allt det påverkar hur trött han blir fysiskt. Men enligt Lucas fungerar det ju inte så. Och det går inte få honom att ändra tankesätt. Han har bestämt sig.
Det är det jag menar med att Lucas inte förstår konsekvenserna av sitt eget agerande. Och det här gäller allting. Om vi satt upp en regel att han inte ska sitta och vråla när han spelar tv-spel, så kan han inte acceptera att vi stänger av xboxen som vi sagt, när han vrålat. Jag själv vet att det är inte lätt att vara tyst när känslorna kommer, men Lucas försöker inte ens. Han skriker rakt ut, han pratar och vrålar konstant. Så igår kväll stängde jag av xboxen och jag var dum i huvudet. Att det ligger på honom att förändra sig har inte med saken att göra, det var jag som stängde av, därför är jag dum i huvudet. Att jag varit och påmint honom tre gånger, och han fortsätter i samma anda, nej det vet han ingenting om.
Jag blir verkligen trött på människor som säger ”adhd är väl ingenting, dom är ju bara lite mer energifulla”. Adhd är mycket. Det tar på min energi som förälder mer än vad allt annat hemma gör. Hela familjens vardag är påverkad. Dom har inte bara lite mer energi, dom har ingen impulskontroll. Det finns inget inom dom som säger stopp. Det finns inget som säger att de behöver tänka på andra, så länge de får som de vill. Ett barn med adhd har inte samma utveckling som andra. Vi fick lära oss att man kan räkna bort en tredjedel av viss utveckling, med andra ord är Lucas ”bara” 8 år och reagerar som 8åringar gör. Vilken utveckling det gäller är olika, i Lucas fall handlar det ju framför allt om allting runt honom – att det inte bara är han, att Jonas, jag och småttingarna har känslor och vill göra annat än han vill, för att nämna något.
Så ni som vet med er att ni tycker vi som har barn med adhd gnäller, tro mig, vi gnäller inte för att det är roligt eller för att vi vill att alla ska tycka vi har det jobbigt. Vi gnäller för att vi orkar snart inte med vårt privata helsike längre. Det är så mycket som blir så komplext med adhd. Och man ser aldrig något slut på de.
