Fredag 10/8

Kände redan när jag vaknade att det snart var på gång. Hade oregelbundna förvärkar under dagen som gjorde lite mer ont än mensvärk. Mamma hade precis kommit upp från Skåne och vi tog en promenad nere vid vattnet. Hade hela tiden känslan av att någonting kommer hända idag och precis som jag trodde så gjorde det de. Vid klockan 20.30 åkte vi in för kontroll på förlossningen för jag trodde vattnet hade gått och strax innan 22.00 gick slemproppen med blod där inne men ingen vattenavgång. Jag kände mig så peppad på att det äntligen var på gång. Vi fick åka hem igen och den natten hade jag inga förvärkar alls så jag sov bra.

Lördag 11/8

Förvärkar hela dagen, oregelbundna. Lättare blödning sen slemproppen gått. Hade min vän Molly på besök och jag minns att förvärkarna gjorde mer ont än dagen innan. Natten till söndag blev det lite mer intensivt men fortfarande oregelbundet, vaknade av varje värk.

Söndag 12/8

Åkte in till förlossningen igen på förmiddagen, som förstföderska är det så svårt att avgöra hur länge man ska ta värkarna och vänta hemma (min värsta mardröm är att komma in försent, föda i bilen osv). Hade en värk var 5 min ungefär och var öppen 1.5 cm, fick bricanyl och tabletter för att stanna av värkarna en kort period och blev hemskickad för att få sova vilket var så skönt då jag sovit oroligt natten till söndag. Runt kl 20.00 vaknar jag av oregelbundna värkar som börjar komma tillbaka igen efter bricanylen släppt. Här känner jag att det börjar dra igång. Fick som tur i mig mat innan det började göra mer och mer ont.

Kvällen/natten till måndag 13/8

När klockan var runt 22.00 satte jag mig i duschen för att få lite mer lindring av värmen. Kalle drog in en pall till mig och satte sig själv på golvet och började klocka värkarna, 2-3 värkar på 10 min. Satt i duschen till 02.30, tiden gick så snabbt.

Måndag 13/8

När klockan var 02.46 (kollade mina samtal) ringde vi in till förlossningen för jag kände att jag inte klarade av smärtan hemma längre. Minns att jag började packa med mig mer mat mellan värkarna för jag tänkte att dom har säkert inget som är glutenfritt haha.. Vi kom in vid 03.30 och fick stanna, öppen 2 cm. Vi blev inskrivna och fick ett rum. Jag trodde vattnet gick i bilen påväg in men nej, inget vatten. Och kan tillägga att den bilresan var den mest obekväma och långa resan jag åkt, när varje värk kom så visste jag inte hur jag skulle sitta.

Fram till 05.30 hade jag värkar från helvetet! Satt i duschen ett bra tag, provade lustgas men det passade inte mig alls, mådde bara mer illa och den luften man andas in smakade skit. Fick prova tens och jag tror att det hjälpte för de va skönt att känna de stötar som den gav varje värk. Jag spydde, grät, visste inte vart jag skulle ta vägen. Kalle grät en skvätt för han tyckte så synd om mig. Svettades som en gris. Det var en dimma av värkar som kom hela tiden med ca 1-2 min vila. Jobbet gjorde sitt, öppen 3 cm så jag kunde få epidural. Den kom som en dröm! Så skönt att allt släppte och jag fick vila.

07.00 shiftbyte. Världens gulligaste barnmorska kom in. Den förra var också underbar. Vi beställde frukost och det smakade så jävla gott. Ingen mat på så många timmar (förutom en banan i duschen hemma).

8.30 undersökning, öppen 6 cm. Vattnet gick, Luna hade bajsat i fostervattnet så de höll extra koll men det var ingen fara. Nu kändes värkarna bara som ett tryck neråt så epiduralen gjorde verkligen sitt jobb.

11.20 fick jag värkstimulerande dropp eftersom jag inte hade öppnats mer. Så det skulle hjälpa till. Nu kändes värkarna av lite mer fast att jag hade fått epidural.

(De nedan är efter min journal och såklart allt jag själv minns då jag själv slutade dokumentera ungefär här)

13.45 shiftbyte och in kom barnmorskornas barnmorska! En jäkla superkvinna! Hon tog hand om mig som jag vore hennes syster.

15.10 sätter de en skalp CTG på Luna då hon sjunkit ytterligare längre ner och de blev svårare att registrera hjärtljuden från henne.

Mellan 17.00 – 19.30 stannade mina värkar av och hon vill inte sjunka ner mer. Vi provar olika tekniker för att få henne att sjunka ytterligare, gjorde knäböj och satt på huk men inget hjälpte. Vid 18 tiden konstaterades jag vara helt öppen. 19.30 ser barnmorskan huvudet och misstänker då att huvudet har sned vinkel (hon låg vänt med ryggen till höger från mitt håll sett, det vanligaste läget är tvärt om).

20.30 började jag provkrysta i olika ställningar utan framgång. Jag kände verkligen att jag ville få ut henne, min kropp ville krysta och den känslan var så häftig. Provade även på pallen som jag ville föda på men det gick inte längre. Kände att krystvärkarna stannade av mer och mer. Höll på ett tag till tills de bad mig sluta då det stod stilla. Här kändes det som om det aldrig skulle ta slut, kände mig så uppgiven att mitt värkarbete hade blivit svagare och hon inte kom längre ner trots att jag var helt öppen. När min barnmorska började prata med mig om ev. sugklocka började jag storgråta och kände mig så dålig som inte kunde få ut mitt barn på egen hand. Vår barnmorska pratade med mig om det en längre stund och hon hjälpte till att få mig lugn och förstå att den behövdes dels för hennes huvud låg snett och att jag hade för svaga värkar. Hon gjorde mig också uppmärksam på att ett eventuellt akut snitt kunde hända om det inte gick med sugklockan. Allt blev svart, jag tänkte på mitt förlossningsbrev jag skrivit, jag ville föda på pallen med Kalle bakom mig, jag ville ta emot mitt barn själv, jag var så rädd för att gå sönder hela vägen, rädd för att Luna skulle få skador, rädd för att behöva få ett akut snitt.. Så mycket tankar som jag inte kunde släppa, jag bara grät och kände mig så dålig. Allt arbete jag och min kropp gjort tillsammans fram tills då kändes förgäves. Men det var inte slut än, min kropp behövde arbeta mer. Min barnmorska var fortsatt vid min sida och pratade med mig och peppade mig hela tiden. Vid de här laget hade jag varit helt öppen i 4 timmar och det är vad jag förstått i efterhand lite för länge för att kroppen ska orka.

21.00 shiftbyte mitt i mina försök att krysta. Det skar sig direkt och den nya barnmorskan var inte som de andra tre jag haft under alla timmarna men jag försökte strunta i de och lyssna på vad jag behövde göra. Tur i oturen så behövde barnmorskan jag gillade så mycket jobba över så hon stannade också kvar hos mig.

22.05 sätts sugklockan på av en helt fantastisk läkare. Minns att han försökte prata lugnt med mig samtidigt som han satte fast den på hennes huvud. Då mitt i allt tar musiken slut och jag frågar läkaren om det är ok med musik under tiden och han skrattar till och säger absolut. Vi spelade Harry Styles platta på repeat i princip under sista timmarna. I efterhand sa min barnmorska att han blev lite chockad över den frågan i den situationen eftersom dom flesta är så rädda. Men jag försökte ju bara slappna av så gott det gick och litade helt på honom. (Kan tillägga här att en läkare inte är närvarande under en förlossning om inget speciellt händer eller som i mitt fall då en sugklocka ska användas. Det var väldigt mycket mer människor inne i rummet hos mig och vanligtvis är det inte heller det).

Vi började tillsammans 22.11, jag hade så svaga värkar så jag krystade på ren vilja och jag kände då att min kropp var så trött. Jag kände ju krystvärkar förut så jag förstod hur mycket dom skulle hjälpt till i denna stund. Och smärtan var inte i närheten så illa som värkarna jag hade tidigare, nu tryckte det mer och spände som bara den. Innan sista draget med sugklockan hörde jag läkaren säga ”hon måste ut nu!” Och då fick jag fan superkrafter för bara några sekunder senare tog vår barnmorska mina händerna ner så jag kunde ta emot Luna själv och lägga henne på bröstet. Precis då, i den stunden kl 22.19 spelade det ingen roll att vår bebis kom med sugklocka, att jag kanske hade gått sönder totalt där nere. Då var jag så lättad att hon var ute och det var en sån mäktig känsla att få ta emot henne själv, med mina händer. Hon kom ut med navelsträngen runt halsen och det tog en minut innan hon skrek men det kändes som sekunder. De hade problem en kort stund att få av sugklockan och jag minns det men inte i panik för jag hade mitt barn på bröstet och det var de enda jag kunde fokusera på och tänka på då. Hon var alldeles varm och gosig. Jag och Kalle tittade på varandra och bara grät av lycka och lättnad. Där spelade tid och rum ingen roll längre.

Allting som hände efteråt brydde jag mig inte om, Kalle däremot började bli orolig för han hörde personalen uppdatera varandra om hur mycket blod jag hela tiden förlorade och det fortsatte. Läkaren såg att Kalle var så orolig så han lugnade honom med orden ”du kommer få åka hem med båda två”! Aldrig sett Kalle så rädd förut. Jag förlorade nästan 1,7 liter blod och det märkte jag inte i kroppen förrän dagen efter, hur matt den var. Blodet stannade av kort efter moderkakan hade kommit ut. Hade förväntat mig att det skulle göra så ont att få ut moderkakan men de kändes nästintill ingenting, det var värre när de masserade på magen för att få den att lossna. Nu var det dags för att kontrollera min bristningsgrad och den nya barnmorskan jag fick vid shiftbytet sa till mig att det var en grad 1, jag blev då lite förvånad eftersom jag hört mycket om att gå sönder i samband med sugklocka och jag bad om ytterligare en bedömning av en barnmorska till varpå den dåvarande barnmorskan tog åt sig personligt och sa att hon lämnar och ser till så någon annan tar över. Vi blev så chockade av hennes oproffsiga beteende. En stund senare kom samma läkare vi hade in och bedömde mig på nytt och han bedömde en grad 2 och sydde mig väldigt noggrant. Där kände jag mig stark att jag stod på mig och vågade be om en extra bedömning, att jag litade på min magkänsla. Jag visste om att man hade rätt till två som kontrollerar och det sa även min barnmorska i efterhand när vi pratade igenom förlossningen (försöker lägga den incidenten bakom mig och strunta i hennes korta vistelse under min förlossning, minns inte ens hur hon såg ut eller vad hon gjorde under tiden jag födde. Men jag skriver med det här för jag vill uppmärksamma det).

Vi fick in den berömda guldbrickan med mackor men jag kunde inte njuta av den, var alldeles för upprymd av allting som hänt, att jag fött barn. Var för upptagen med att njuta av min första stund som mamma! Grattis min lilla älskling på din födelsedag och hurra till mig själv, vilken jävla superkvinna jag är! Och stödet ifrån min man, vilken karl han är! Älskar att han vågar visa känslor.

Måste också skriva ett STORT TACK för den enorma trygghet jag upplevde under hela förlossningsförloppet med barnmorskor, läkare och undersköterskor. Speciellt tack till en barnmorska vid namn Rana (vet inte om det är rätt att nämna namn i detta läge men hon är så värd all beröm hon kan få), den mest omtänksamma, professionella och dedikerade människa jag mött i yrkeslivet. Vi hade henne när vi var inne på kontroll dagarna innan förlossningen och både jag och Kalle sa till varandra ”hoppas vi får henne på förlossningen” och vilken tur vi hade, hon var den som var med oss längst och var med och förlöste Luna, det var hon som stod vid min sida och hjälpte mig ta emot Luna själv. Henne glömmer jag aldrig! Hon följde upp och hälsade på oss på BB två gånger, vi pratade igenom förlossningen ordentligt och hon såg till att vi verkligen mådde bra.

Vi födde på Karolinska Huddinge och blev sedan flyttade till deras nya BB avdelning som var helt fantastisk.