Nu när jag släppt ”bomben” så tänkte jag dela med mig utav mina veckor jag hitintills gått igenom. Allas graviditeter är så extremt olika så tänker inte komma med några som helst ”så här mår du första tiden” eller vad som är rätt och fel, utan vill mest bara dela med mig om hur jag mått och mår för att förhoppningsvis hjälpa till lite iallafall. Jag läser bloggar och lyssnar på poddar om graviditeter och har alltid försökt tänka att ta det med en nypa salt. Däremot har det känts väldigt skönt att kunna relatera till olika situationer som andra också är med om. Jag vill också påpeka innan ni börjar läsa att detta inte handlar om att jag klagar om mitt mående utan enbart delar med mig, det är fantastiskt att jag skapar ett liv i min egna kropp! Att vara gravid är en oförklarligt underbar upplevelse. Det är så mycket att skriva om och det kommer fler inlägg ni kan läsa om ni vill. Vill också säga att ni som vill fortsätta läsa inlägget kan vara berädd på en längre läsning.

Vecka 1-3: Jag anade att jag var gravid innan min mens uteblev för att jag fick en så kallad ”nidblödning” (googla inte om ni är känsliga haha), det är en blödning man kan få när ägget fäster i livmodern. Har läst att långt ifrån alla upplever det så det är inget som är mer eller mindre konstigt. Jag tränade ganska intensivt samma vecka med både yoga och gym och tyckte inte att det kändes som det brukade i kroppen. Jag tog ett digitalt graviditetstest på morgonen två dagar innan beräknad mens som då visade positivt och jag blev samtidigt sjuk den veckan. Så då var jag gravid, vad gör jag nu? Jag sa det högt till mig själv när jag satt ensam på toaletten med testet i handen. Jag var under dessa veckor mer försiktig med allting än vad jag behövde vara men jag var nog i något slags chocktillstånd. Vi åkte till Schweiz denna perioden också och kände inte av något mer än att halsbrännan började.

Från vecka 4-10 var jag konstant trött, tröttheten man upplever som gravid är något jag aldrig varit med om förut. Dessa veckor var verkligen som en dimma. Kroppen orkade med endast ett par timmar om dagen sen var det som att någon pluggade ur all energi och luft. Jag kunde sova 10-12 timmar varje natt och 1-2 timmar mitt på dagen och fortfarande vara trött. Och samtidigt mådde jag väldigt illa varje dag dessa veckor. Jag tänkte på det här med ”morning sickness”, what? Det pågick hela dagarna och just på morgonen för min del mådde jag som bäst och hade störst aptit vilket jag är så tacksam över. Jag vet att många vaknar på morgonen och det första de gör är att spy, har lyckats hålla mig ifrån att spy överhuvudtaget och jag vet inte om det har med min fobi för spyor att göra men jag inbillar mig att det kanske har det (den fobin kan jag ta i ett separat inlägg om ni skulle vilja det?). Och som topping på tröttheten och illamåendet hade jag halsbrännan ifrån helvetet, levde på recept fria läkemedel mot just halsbränna och har det alltid med mig i väskan. Jag fick också utskrivet tabletter mot mitt illamående som jag tog några gånger och de hjälpte mig de gånger jag inte ville ställa in saker som tex. på nyår. Så var inte rädd för att påpeka att ni vill ha hjälp med ert illamående om det är så påtagligt att det hindrar ens vardag. I slutet av denna perioden började jag känna molvärk, nästan samma känsla som dagarna innan mensen ska komma så jag gick och tänkte ganska ofta att jag skulle få ett missfall, fram tills jag fick höra ifrån min gynekolog att det är fullt normalt. Insåg i runt vecka 10 att jag redan nu kunde lägga mina jeans på hyllan haha..

Vecka 11-12 hade illamåendet och tröttheten avtagit nästan helt. Det var på riktigt från den ena dagen till den andra vilket kändes så overkligt och jag gick och väntade på att jag skulle börja bli så trött igen. Jag vågar nästan säga att tröttheten var mer påtaglig än illamåendet. Detta avtog i samband med dagarna innan jag skulle åka till Paris och jobba på fashion week, så det kunde inte försvinna mer lägligt. Jag hade några få tillfällen med illamående men inte alls på samma nivå som de tidigare veckorna. Kände mig också yr vid några tillfällen då det var längre dagar och för mycket folk. Och juste, vad jag än åt så svullnade jag upp så att det såg ut som jag var i 7 månaden ungefär.

Vecka 13 blev min migrän värre och jag kände mer och mer molvärk. Tyckte det kändes obehagligt att det nästan gjorde ont men eftersom man då är i en tillväxtperiod så är det normalt att känna av det. Jag är en person som också känner av minsta lilla förändring i kroppen så jag har gått om analyserat varenda annorlunda känsla, vilket är bra men med måtta. Här gick vi på vårt första riktiga ultraljud efter att ha tagit blodprover. Vi valde att tacka ja till KUB test som visade väldigt bra resultat. Jag hade här redan varit på tre tidigare ultraljud hos min gynekolog för att se så allt såg bra ut, vilket jag kan ta i ett separat inlägg om ni vill veta mer om varför jag gjorde tidiga ultraljud?

I nästan hela vecka 14 kändes det inte alls som att jag var gravid, alla symptom bara försvann, hade ingen molvärk alls. Då började jag bli lite orolig om de fortfarande levde där inne, vilket jag läst är en vanlig känsla eftersom man oftast mår oförskämt bra och det kan jag säga att jag gjorde och gör fortfarande. Här började min mage synas lite och jag åkte på en riktigt ordentlig förkylning också. Immunförsvaret är nedsatt under tiden man är gravid så den satt i ett tag.

I början av vecka 15 började min molvärk komma tillbaka och jag upplevde även att jag mådde illa igen lite då och då, mest precis efter jag ätit för mycket eller för snabbt och på kvällarna. Med tanke på min oro från vecka 14 tyckte jag de va skönt att få känna av lite gravidsymptom igen. Har haft ungefär samma känslor nu in på vecka 16. Har haft lite molvärk nu varje dag och vaknar med huvudvärk ungefär varanna dag. Täppt näsa och lite näsblod kan jag väl bara vänja mig vid och att de förmodligen blir värre.

Går in i ny vecka varje måndag, enkelt att komma ihåg. Om exakt två veckor har vi rutinultraljud, dagen då vi också förhoppningvis lyckas se om de e en pojke eller flicka där inne 🙂