malinsroom

Den här veckan har inte varit någon höjdare. Varken i verkliga livet eller här på bloggen. Men det är så den är. Verkligheten.

Att här varit så tyst har ingenting med brist på händelser, inspiration, tankar eller känslor att göra. Snarare kanske av anledningen att det varit för mycket av allt. Och lite till.

Jag har varit med om saker, både positiva och negativa. Jag har reagerat och irriterar mig på debatter – däribland all hets kring den nya pappamånaden. Jag har mött nya familjer som nyss anlänt till Sverige, haft möte kring ensamkommande barn. Varit på fin lyktfest på förskolan. Känt mig småsjuk. Planerat för både morgondagen och framtiden. Lyssnat på en föreläsning om särbegåvade barn vilken gav mig ungefär hundra tankar om vårt ena barn.

Vi har också sagt adjö till en kär medlem i familjen. Martins älskade mormor har blivit begravt med kärlek, fina ord och vackra blommor runt om sig.

Och kanske viktigast av allt. Någonstans i allt detta som känts lite övermäktigt så har jag lyckats prioritera i vad som är viktigt. Och där kommer ni, mina härliga läsare, faktiskt inte på någon av de översta platserna för prioritering. Nummer ett är ta hand om mina barn och min familj. Och mig själv. Sen kommer mitt jobb. Vilket jag är helt övertygad om att ni både förstår och respekterar.

Kramar från mig!