malinsroom

Typ varje dag de senaste veckorna har jag mötts av diverse presentdiskussioner när jag loggat in på Facebook och Instagram. 

Det är föräldrar som ber om råd om vad de kan ge till sina barns lärare och pedagoger, och det är lärare som stolt visar upp presenterna de ordnat till sina elever.

Att ett barns vårdnadshavare vill ge något vid läsårets slut kan jag förstå, det är typ det enklaste sätter som finns för att visa sin tacksamhet. Om en har råd vill säga. 

Att lärare ska hålla på att ge armband, små prydnadsfigurer och diverse med andra ”bagateller” förstår jag inte alls. Eller jo, jag förstår varför. Men jag gillar det inte. Jag behöver inte 150 ”likes” på Instagram, uppmuntrande kommentarer på Facebook och en redighetsklapp på axeln. Jag känner mig tillräckligt trygg i min lärarroll utan dessa tillrop. Och jag tvivlar inte på att mina elever vet att jag tycker om dem även om jag inte ger dem saker.

Det finaste jag kan få av en elev är att de under läsåret visar att de uppskattar mig som lärare. Det kan vara via ord, blickar och kramar. Det räcker för mig. Det är den känslan jag bär med mig i hjärtat. Och det samma gäller när det kommer till föräldrar och vårdnadshavare. 

Säkert tänker många nu att jag är tråkig och kanske även lite knäpp. Och det är ok. Men jag tycker vi vänder på det.

Vad händer med elever när de långt innan skolavslutningen ser att dennes lärare ordnat present till henom? Och vad händer när föräldrar och vårdnadshavare ser att deras barns lärare och pedagoger ordnat med presenter till klassens alla elever? 

Jag skulle våga påstå att de känner att de måste ge något tillbaka. Och så är den materiella ”visa-tacksamhets-hysterin” igång. Och de som drabbas hårdast är de barnen som på skolavslutningen står där utan den där blomman eller chokladlådan. Återigen är det de redan utsatta barnen i samhället som hamnar i kläm. 

Imorgon är det skolavslutning här i Simrishamn. Den första för mig som lärare i en förberedelseklass. Och förmodligen den mest känslosamma avslutningen jag varit med om under mina tio lärarår. På en termin har 17 barn tvingats flytta och just nu har jag åtta kvar. Detta är sista skoldagen i Simrishamn för flera av eleverna, inom några dagar kommer de att flyttas till nya boenden runt om i Sverige. Och jag, tro det eller ej, kommer att ge mina elever en sak att ta hem. 

Motsägelsefullt? Nej, det tycker jag inte! Alla barn borde få ha i varje fall ett fotografi på sig själv… Så det ska de få. En fin bild som jag hoppas att de en dag kan titta på och tänka att det var där och då de började sina nya liv, ett liv i trygghet och gemenskap. Ett liv utan oroligheter och krig. Ett liv i Sverige. 

  
Och självklart är det så att jag kommer att bli jätteglad och tacksam om något barn eller dennes föräldrar kommer med något till mig imorgon. Detta inlägg handlar inte om otacksamhet. Det handlar om att vi lärare åtminstone inte borde spä på den materiella hysterin. Vi borde uppmuntra ordet. Och handlingen. 

Tack för mig.