Livet runt 40

När man får barn startar automatiskt en osynlig tävling mellan en del mammor. En tävlan i att barnen ska krypa först av alla, gå först, prata först, lära sig 2 språk osv.
Detta märks väldigt tydligt när man börjar på t.ex. Öppna förskolan (ÖF). Vissa mammor har en tendens i att höja sina barn till skyarna och klanka ner eller himla med ögonen till andra mammor och vad de gör. Men vad är det som säger att deras barn är bäst? Självklart ska man som förälder tycka det, men måste man tävla med dem? Självklart ska man få skryta om sina barn, gör det gärna högt och lågt, men bara för att mina barn är senare att gå eller inte kan engelska vid 3 år, gör dem ju inte sämre.
Får man en fråga när t.ex. Olivia lärde sig att gå och jag svarar ”14 månader”, får man ett svar från dessa föräldrar ”Jaha, ja min grabb/tjej var bara 10 månader.” Deras barn är alltid lite tidigare med allt. Ibland har jag go lust att dra till med något extremt bara så det inte ska kunna bli slaget. haha.. jag vet det är görfjantigt.
Men jag förstår inte det här med tävlan som försiggår. Jag är jätteglad om ditt barn lär sig gå vid 10 månader och kan prata flytande vid 2 år, hoppa jämfota vid 1 år och liknande. Men lika glad är jag att mina barn kan gå vid 14 månader, pratar totalt osammanhängande och hoppar jämfota vid 2 år. Tävlan fortsätter i hur man är som förälder.
Vissa föräldrar fnyser åt att man ibland köper hämtmat, pressat pålägg eller väljer att sätta barnen framför tvn emellanåt. Som om de aldrig gör detta?
Vi köper hämtmat, ibland blir det inga grönsaker till lunchen, vi äter jäkligt mycket pressat pålägg och jag tycker tvn är ett bra sällskap emellanåt. Här står tvn på ganska ofta. Vi är en filmfamilj. Jag älskar film, Andy älskar film och Olivia älskar film. Ska vi då inte få kolla på film? Ibland kan hon sitta och kolla 20-30 min för att sedan gå och leka, för att sedan komma tillbaka och kolla 10 minuter, 5 minuter och sedan gå och leka igen.
Man är ju bara människa. Ibland orkar man inte bygga kojor, klä ut sig, måla med fingerfärg och hoppa i sängar och för att sedan komma på mer hyss och bus för de små liven att göra. Ibland är det förbannat skönt att slå på film och inte gå ut på hela dagen (jag vet.. fy skäms).
Så jäkla farligt är det ju inte att vara inne en hel dag. Tråkigt emellanåt javisst, men för en trött tvåbarnsmor som har amningshjärna är det ibland väldigt skönt.
Jag skäms inte för att säga det heller. Det är ju verkligheten, men det gör mig inte sämre för det.
Jag blir till slut full i skratt åt all tävlan som försiggår och jag ställer mig alltid utanför, kanske hoppar jag in emellanåt och drar till med något överdrivet, bara för att få lite reaktioner. Sån är jag, för jag stör mig. Jag rör om i grytan.
Är jag sämre för det?
Alla är vi olika fast ändå lika. Vi vill det bästa för våra barn och att de är bäst.
Men det är de ju alltid. I sina föräldrars ögon.