Är det något jag inte tål så är det favorisering. När man märker hur familjemedlemmar favoriserar bland sina barn eller barnbarn. Sånt gör ont. Barn märker sånt mer än vad man tror och blir ledsna, fast vill inte visa.
När jag växte upp kommer jag ihåg känslan när jag märkte att visa släktingar var mer omtyckta än andra. Saker som sades när de inte trodde jag hörde, fast jag gjorde det. Sånt minns man. Sånt kommer jag ihåg än idag och fortfarande har jag svårt för dessa personer. Konstigt hur länge sånt kan sitta i.
Nu när man fått egna barn kommer ändå tanken att man är rädd för att det ska favoriseras. Olivia är ju första barnet i vår familj. Alla känner henne bäst, såklart, och alla älskar henne ofantligt mycket. Petter är blott snart 2 månader och alla känner så klart inte honom lika bra som Olivia, konstigt vore väl annars. Min rädsla är att folk ska favorisera Olivia, för de tycker att hon är så underbar (och det är hon ju), men Petter får stå tillbaka.
Jag säger inte att det kommer bli så, men min rädsla är ju det. Alla barn och barnbarn ska behandlas lika sinsimellan och de ska aldrig få uppleva avundsjuka mellan varann. De ska känna att de är lika mycket värda och lika mycket omtyckta som resten av familjemedlemmarna eller släktingar. Det ska aldrig kännas någon skillnad.
Är det vanligt med favorisering? Har ni känt av det någon gång?
ÅÅÅH! Jag är såå med på rädslan och funderingarna kring detta!
Väntar vårt Lillsnubbes syskon till mitten på oktober och hade, (redan innan h*n ens är född) för ett par veckor sedan, ett REJÄLT ANFALL av rädsla för detta (i kombo med gravidhormoner – inte kanon kan jag meddela) 😉 och grinade i flera timmar en kväll av den anledningen :/ Tyckte bland annat så HIMLA synd om vår lillbebis i magen för ”när sonen låg i magen hade han minsann fått flera olika klädesplagg och leksaker inköp till sig av både mormor och farmor. Alla ringde dessutom i princip varje dag och frågade hur jag och bebis i magen mådde. Men inte nu!!! Men den här stackarn är det INGEN som älskar, ingen som vill veta hur h*n mår i magen, ingen som vill köpa något fint till h*n” OSV… Stackars sambon som fick försöka trösta!! 🙂 Man är ju lte lätt överdriven i känslorna när hormonerna rusar…och lite ologisk förstås…riktigt så här illa är det ju kanske inte, men det startade ju av någon anledning 🙂
Nu är vi närmre BF och övriga familjemedlemmar engagerar sig MYCKET mer i lillbebis i magen. Både vi och mormor har redan införskaffat lite småsaker och förberett sonens grejer till litens ankomst…så det känns MYCKET bättre!
Men känner som du tänker nu, inför vår lillbebis’ ankomst…hur kommer det bli??
Vill verkligen inte att något av mina barn ska känna att den andra favoriseras av någon – allra minst av sin egen familj!!
Love your blog! 🙂
Kramen
Åh vad jag känner igen mig i de tankarna. När Olivia var i magen var alla engagerade till max. Ville ha bilder på magen och ljuduppspelningar på hjärtslag. Med Petter märkte jag inte av ngt sånt. Det enda jag hörde var att graviditeten gick så fort. Jag fulgrinade oxå många ggr.. Var inte Petter älskad? Var det ingen som längtade efter honom mer än vi? haha
Men det gjorde de ju. Man oroar sig troligtvis för mkt i onödan, men ens rädsla finns ju där. Att det ska bli annorlunda med andra barnet. Det har ju liksom inte funnits lika länge som första. Tänk om de inte tycker att han är lika underbar som Ollie är. Oro rädsla hela tiden. Det slutar liksom inte. Men jag tror att både du å jag kommer ryta ifrån om man märker ngt sånt.. Eller hur 😉
stor kram till dig och familjen
Jag tycker att det är jobbigt t.o.m. om nån säger positiva saker om vår ena katt och negativa om den andra 🙂
Haha jag med Karin. Försvarsställning på en gång :))
Du där kan jag skriva JAAA med stora bokstäver! Och det förssigår ju fortfarande! Ja du känner ju till historien! Men det är vidrigt! Att vuxna människor kan bete sig så. För barn glömmer inte…
Kram på er!
Ja det är det. Skrämmande. Man tycker ju att vuxna varit med ett tag liksom. Kram