Livet runt 40

I min Olivia. Det värker i hela hjärtat och pirrar i hela kroppen när jag tittar på henne. När hennes små fingrar killar och känner på min hud. När hennes ögon och mun ler mot mig då självdör jag lite varje gång.
Jag vill göra allt för henne och kommer göra allt för denna lilla 4 månaders bebis.
Kärleken drabbade mig inte på en gång efter förlossningen som den gör för många andra. Jag kände inte denna obeskrivliga kärlek direkt. Det tog nog ett par dagar innan jag kände att det lilla flickebarnet faktiskt var mitt och här för att stanna.
Nu växer sig kärleken större och större för varje dag och man blir knäppare och knäppare för varje dag.
Jag beundrar varje del av den lilla kroppen. Jag njuter av att titta på henne när hon sover. Jag pussar nog henne flera hundra gånger varje dag. Jag gråter till varje utveckling hon gör, för man blir så galet lycklig att hon är så fin och bra och duktig som fixar allting själv.
När hon log åt oss första gången, så grät jag.
När hon tog sina fötter första gången, så tjockade sig halsen.
När hon skrattade högt första gången, så fylldes ögonen till bredden.
När hon tittar på mig djupt i ögonen och skrattar till och ser så lycklig ut, då är mammahjärtat lyckligt.
Allt hon gör är bara så förbannat gulligt. Till och med när hon gråter och är arg (vilket är väldigt sällan), så är ljuden hon gör så förbannat gulliga.
Jag kommer bli knäpp snart av all denna kärlek.
Ibland ruckas ens värld lite när man tänker på hur skört allt är. Hur snabbt det kan hända något, men det känns så läskigt att jag måste sluta tänka på det, för den smärtan kan jag bara inte bära.
Bäst att bara titta och förälska sig lite mer.