Livet runt 40

Idag är jag tidig på jobbet, så jag käkar frulle innan jag stämplar in mig och bloggar lite.
En tanke som ofta slagit mig är varför allt är normalt i en graviditet. Det spelar fan ingen roll vad man ringer och frågar om så nog sjutton är det normalt. Visst jag förstår att de hört allt, sett allt genom alla år de jobbat, men ibland vill man faktiskt höra något annat än att allt är normalt. Kanske en omformulering är på sin plats?
När jag fick vårt missfall började jag blöda i början. Bruntrött. Jag ringde. Det kunde absolut vara normalt. Bara att vänta sa barnmorskan. Jag väntade och smärtan började. Klart jag fattade på en gång vad det var. Det var ju så pass tidigt i graviditeten oxå så det fanns ju inget man kunde göra.
När Olivia var i magen blödde jag oxå. Fullt normalt även denna gång, men jag godtog det inte med de erfarenheter jag har i bagaget. Jag ringde Kvinnokliniken och fick komma in ganska omgående för ett tidigt ultraljud.
Det kändes jätteskönt att se det lilla hjärtat picka på där inne i magen. Då var allt normalt, men jag fick ändå en utredning och de satte in extra progesteron ifall det var så att min kropp inte producerade tillräckligt och stötte bort fostret.
Det kan nämligen vara så att om man får missfall flera gånger, att man inte producerar tillräckligt med progesteron. Progesteronet gör att man inte får mens. Kommer progesteronet inte upp i tillräckligt höga nivåer tror kroppen/livmodern att den ska stöta bort det som är i livmodern och få mens.
Nu var inte mitt fall så, men jag är glad att jag fick den hjälp jag fick då.
Jag vet att jag ringde bvc flera gånger under graviditeten med funderingar och rädslor jag har. För att vara gravid är både helt underbart och helt jäkla skitläskigt. Att vara gravid är alltid en risk. De flesta graviditeter går ju bra, men en del gör det inte.
Undrar hur många graviditeter som slutat olyckligt man kunde ha avhjälpt om bara inte allting varit normalt.
Har ni fått höra det när ni ringt och varit oroliga?