Livet runt 40

Innan vi fick barn hade vi en bekantskapskrets, nu har vi en annan. Många är definitivt kvar, men en del har faktiskt försvunnit.
Märkligt kan tyckas. Man har ju liksom bara gjort sitt eget liv rikare med ett barn. Jag är samma Joi som innan. Jag pratar absolut inte bara blöjor och bajskonsistens. Jag kan fortfarande älta problem, ha tjejkvällar och ta några öl på stan.
Men vissa har bara försvunnit. Poff. Borta.
Självklart är de inte värda att ältas över, eftersom de försvann så lätt. Men det är märkligt hur man bara var en rolig festakompis för vissa.
Klart jag inte är ute och röjer som förut. Visst, det kan jag hålla med om att det har definitivt ändrat sig. Men nog sjutton gubbar gillar jag att ha kul, lyssna på musik, snacka skit över några öl eller en vinflaska. Kanske sitta nere på stan och glo på folk och träffa andra människor.
Men vissa förstår inte detta. För vissa var man partyJoi. Bara liksom?
Det känns skittråkigt när man tänker på det. De är kvar i samma stadie, festastadiet. Vägrar växa upp. Men vad fan.. Jag kan väl lyssna på dagen efter ångestfylle prat och walk of shame hemfärder fortfarande jue.
Men men.. anyhow.. Shit the same som en säger.
Det är deras förlust. Jag har kvar mina bästaste iallafall. De närmsta (naturligtvis har de flesta barn eller funderar på att kanske börja producera lite kärleksbarn snart) och bästa.
Men visst är det märkligt?!
Och en sak kan jag lova er.. att möter jag dem på stan.. Då är allt som vanligt. Som man aldrig har haft ett brejk.