Livet runt 40

För en tid sedan läste jag En faders tillvaros inlägg En tanke och det fick mig att fundera på min egen barndom och vad jag vill för Olivia.
Min barndom var väl både bra och dålig.
Jag växte upp i ett hus mitt ute i skogen. Nära till djur och natur, men inga direkta grannar. Jag gick varje dag till skolbussen som var några kilometer hemifrån. Jag var ute jämt, i ur och skur och lekte. Hamrade, spikade, spelade basket, cyklade… you name it. Jag var aktiv och hade mycket vänner.
En dag i maj 1990 dog min mormor, dagen efter min morbror och några veckor senare min styvfar, mina småsyskons pappa. Mamma blev ensam i skogen med 3 små barn. Sörja vad något man inte fick göra på den tiden för Försäkringskassan utan mamma var tvungen att börja jobba efter 2 veckor.
Jag var 13 år och fick växa upp. Jag var helt plötsligt äldst i huset då min storebror flyttat. Jag var tvungen att hjälpa mamma med mina småsyskon, städa, laga mat och diverse andra hushållssysslor.
Från att ha varit barn ena dagen var jag plötsligt nästintill vuxen den andra.
Dödsfallen har präglat hela mitt vuxna liv och resten av min barndom. Min mormors död och min styvpappas död tog mig hårt och det tog mig år att komma över deras bortgång.
Min barndom avslutades ganska så abrupt där och då kan jag känna idag när jag tänker tillbaka.
Jag var fortfarande ute och lekte och umgicks mycket med vänner, men allt med en stor skopa sorg och tankar på mamma, som skulle fixa allt själv. Jag ville ju underlätta för henne.
Tyvärr var det inte bara dödsfallen som gjorde att jag mådde dåligt i min uppväxt, men jag kan inte skriva allt här. Med hänsyn till andra inblandade.
Mycket har jag glömt bort och förträngt, men efter att ha hittat mina dagböcker kommer det tillbaka till mig. Både på bra och dåligt antar jag.
Efter några år började jag göra revolt. Jag och en kompis tände eld på papperskorgar. Varför förstod jag inte då, men idag vet jag att det var för att bli sedd. För att ropa på hjälp. Jag mådde dåligt. För att göra revolt och ta tillbaka min barndom.
Jag hade en både bra och dålig barndom. Vissa saker kan göra mig väldigt ledsen när jag tänker tillbaka på och vissa saker kan göra mig väldigt varm i magen.
Det som är min högsta prioritering vad gäller Olivias barndom är att den ska vara lycklig. Jag vill att hon ska kunna tänka tillbaka på sin barndom och minnas glada och lyckliga stunder. Att hon mådde bra hos sin mamma och pappa. Att vi gjorde henne trygg. Att hon alltid fick komma till tals och alltid blev lyssnad på.
Det man blir utsatt för i sin uppväxt präglar hela ens liv efteråt. Därför är det så viktigt att göra ens barns uppväxt så bra som möjligt. Så vi ger dem den bästa förutsättningen vi kan.
Klart man inte kan förutspå dödsfall, men om man klarar sig ifrån dem. Så har vi ju alla bra förutsättningar i världen.
Eller hur?