Livet runt 40

Idag när vi kom fram till Babyrytmiken upptäckte jag att vår bästaste Labanfilt inte längre var med oss.
Den hade tydligen åkt av i färden dit. Jag svor lite lätt inombords (man kan ju inte svära för mkt när man är i kyrkans lokaler), eftersom filten är en gåva från lillasyster/gudmor och den används flitigt.
Hjärtat fick därför inte ligga på gossig filt när vi sjöng utan på fleeceoverallen på hårda golvet. Man kände sig lite uttittad och lite dålig mamma som inte har med sig korrekt packning när man är där, men men..
Jag var irriterad på mig själv under hela sånglektionen, men försökte iallafall slappna av och mysa med Olivia, som för övrigt hade fullt upp med att flirta med både Theo till vänster och Simon till höger om henne.. (vad månde det bliva av detta flickebarn).
Så fort passet var slut stövlade vi ut och gick samma väg tillbaka.. och där.. där hängde den. Utanför Café Artist på en skylt. Vår Labanfilt.
Gud så skönt det känns att det finns ärligt folk kvar här i världen.
Jag vet inte om filten hade hängts upp om det varit en ”vuxen”filt (det lät nästan lite kinky), men en Labanfilt (bebisfilt) blev iallafall inte stulen.
Och vi är glada som tusan.
Så nu är den inte längre nytvättade filten åter slängd i tvätten. Men hemma igen iallafall!